IPCC AR5 W1

IPCC Summary for Policymakers and final draft AR5 W1

Sammandraget för beslutsfattare som IPCC presenterade i Stockholm den 27.9 kan laddas ner här.
Det sista utkastet (final draft) till den fullständiga rapporten publicerades den 30.9 och återfinns här.

Stockholmsinitiativets kommentarer, etc.:
Snabbkommentar (27.9) av prof. Peter Stilbs

Pressmeddelanden 29.09:
”IPCC-rapporten leder till missförstånd”
”IPCC-rapporten – Kritik från ledande klimatforskare”.

Blogginlägg:
”Ja, vad säga om Summary for Policymakers?” , 09-30, prof. Peter Stilbs
”Funderingar efter ett klimatsymposium”, 10-01, prof. C-G Ribbing
”NIPCC om snö och is”, 10-02, dr. Lars Jonsson
”Uppvärminingspausen och  IPCC”, 10-04, prof. Pehr Björnbom
”Tippingpoints nedtonade – ja, utraderade”, 10-06, prof. Ingemar Nordin
”Extremväder nedtonat”, 10-06, prof. Ingemar Nordin
”Judith Currys diagnos på IPCC”, 10-07, Per Welander
”Uppvärmningspausens orsak och verkan enl. IPCC”, 10-11, prof. Pehr Björnbom

Övrigt
The IPCC’s ‘inconvenient truth’, 09-20, prof. JudithCurry
Lindzen: Understanding The IPCC AR5 Climate Assessment,10-08, Richard Lindzen

Pressmeddelanden Stockholm 2013-09-30

IPCC-rapporten leder till missförstånd 

IPCC-rapportens (Climate Change 2013: The Physical Sciense Basis, SPM) formuleringar av vetenskapsmännens bedömningar är vilseledande. Redovisningen av statistiken för historiska klimatdata är anpassad för att skenbart stöda IPCC:s tes att koldioxidtillskott driver klimatförändring. Betydelsen av mätningar som tyder på att antaganden om klimatets känslighet är för höga tonas ner. Inga modellberäkningar baserade på nedjustering av klimatkänsligheten redovisas.  

Ingen konsistent förklaring ges till den sedan 15-17 år dokumenterade stagnationen av temperaturutvecklingen. Extrema väderhändelser påstås påvisa koldioxidtillskottens klimatpåverkan. Detta saknar vetenskaplig grund. Rapporten bekräftar intrycket att arbetet inom IPCC bedrivs med syfte att ge underlag till en politiska agenda. 

På en naturvetenskaplig fråga finns bara tre svarsalternativ: ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. IPCC:s översättning av forskarnas bedömningar som troligt, mycket troligt, säkert och visshet, till sannolikheter i procent är vilseledande. Detta uttryckssätt ger sken av precision, mätbarhet och vetenskaplighet när det i själva verket handlar om vetenskapsmännens åsikter och bedömningar. 

Detta sätt att presentera vetenskapliga resultat och slutledningar, eller snarare brist på tydliga sådana, demonstrerar de problem och missförstånd som uppstår när vetenskap möter politik. IPCC:s uttryckssätt bidrar i väsentlig grad till att sådana missförstånd uppstår. I en ung tvärvetenskap som klimatforskningen är det naturligt att bedömningar av det mest komplexa system som det är möjligt att på nära håll studera, klimatet, kommer att skifta över tid.  

I IPCC:s presentationer är det ofta svårt att hålla isär vad som är observerade fakta och vad som är förväntade utfall i scenarier av en möjlig framtid. När det gäller historiska data för tex inlandsisar, havsnivå och temperatur, utgår man från statistik sedan 1850 och hävdar att uppvärmningen under denna period bekräftar tesen att människans tillskott av koldioxid är den viktigaste orsaken. I själva verket så har de första 100 årens förändringar skett utan någon nämnvärd ökning av koldioxidhalten. 

Detta talar med andra ord starkt emot IPCC:s tes att koldioxidtillskotten skulle vara avgörande för klimatet.

Att koppla andra påstådda klimatyttringar som olika typer av extremväder (stormar, torka, skyfall, värmeböljor, etc.) till koldioxidtillskott påminner om sensationsjournalistik. Alla sådana påståenden strider mot IPCCs egen expertrapport från förra året, http://ipcc-wg2.gov/SREX/, där man konstaterar att det inte finns något vetenskapligt stöd för detta.

Den viktigaste faktorn, klimatets känslighet för koldioxidtillskott, viftas bort i rapporten. Denna faktor utgör en av klimatmodellernas viktigaste premisser. Tidigare har den byggt helt på gissningar. Men ett antal studier dyker nu upp där man genom mätningar kan få en uppfattning av storleken på denna avgörande parameter. I samtliga fall tyder mätningarna på att klimatkänsligheten är betydligt lägre än det gissade värde som klimatmodellerna utgår ifrån. Alla IPCC:s klimatmodeller är programmerade med en för hög klimatkänslighet.

IPCC förmedlar en bild av klimatet som något stabilt. All historisk erfarenhet, på kort, medellång och lång sikt säger annorlunda. Klimatet är naturligt i ständig förändring. Ett exempel på detta är att uppvärmningen från början av 80-talet till slutet av 90-talet nu stagnerat sedan 15-17 år. Klimatmodellerna förutsäger inte denna stagnation. IPCC hänvisar till naturliga variationer men avfärdar dem såsom otillräckliga för att förklara uppvärmningen. Detta görs trots att man erkänner att man har bristande kunskap om viktiga naturliga faktorer såsom havsströmmar, molnbildning och solens inverkan. I själva verket är det idag omöjligt att urskilja någon påverkan från koldioxidtillskott från den ständiga naturliga variationen.

Sammantaget bekräftar rapporten intrycket att IPCC:s agenda är att driva en politiskt ytterst viktig tes: koldioxidtillskott utgör ett klimathot. Vad den egentligen säger vetenskapligt är att man är tillbaka på ruta ett. Premisserna måste anpassas till verkligheten och inte tvärtom!

tillbaka

IPCC-rapporten: Kritik från ledande klimatforskare 

IPCC-rapporten (Climate Change 2013: The Physical Sciense Basis, SPM) kritiseras häftigt av ledande klimatforskare.

Några axplock:
Richard Lindzen, professor i meteorology vid Massachusetts Institute of Technology:

  • I think that the latest IPCC report has truly sunk to level of hilarious incoherence.  They are proclaiming increased confidence in their models as the discrepancies between their models and observations increase.
  • Their excuse for the absence of warming over the past 17 years is that the heat is hiding in the deep ocean.  However, this is simply an admission that the models fail to simulate the exchanges of heat between the surface layers and the deeper oceans.  However, it is this heat transport that plays a major role in natural internal variability of climate, and the IPCC assertions that observed warming can be attributed to man depend crucially on their assertion that these models accurately simulate natural internal variability.  Thus, they now, somewhat obscurely, admit that their crucial assumption was totally unjustified.
  • Finally, in attributing warming to man, they fail to point out that the warming has been small, and totally consistent with there being nothing to be alarmed about.  It is quite amazing to see the contortions the IPCC has to go through in order to keep the international climate agenda going.

Judith A. Curry, professor och amerikansk forskare i klimatologi och rektor för School of Earth and Atmospheric Sciences vid Georgia Institute of Technology: 

  • as temperatures have declined and climate models have failed to predict this decline, the IPCC has gained confidence in catastrophic warming and dismisses the pause as unpredictable climate variability
  • substantial criticisms are already being made of the IPCC AR5 Reports as well as of the IPCC process itself; IPCC insiders are bemoaning their loss of their scientific and political influence; the mainstream media seems not to be paying much attention to the AR5 SPM; and even IPCC insiders are realizing the need for a radical change
  • global CO2 emissions continue to increase at higher than expected rates and a growing realization of the infeasibility of meeting emissions targets
  • failure of the UNFCCC Conference of Parties to accomplish much since 2009 beyond agreeing to establish future meetings
  • Growing realization that you can’t control climate by emissions reductions
  • European countries and Australia are backing away from their emission reductions policies as they realize their economic cost and political unpopularity
  • increasing levels of shrillness on both sides of the political debate, with the ‘warm side’ steeped in moral panic and hyperbole
  • after several decades and expenditures in the bazillions, the IPCC still has not provided a convincing argument for how much warming in the 20th century has been caused by humans.
  • the politically charged rhetoric has contaminated academic climate research and the institutions that support climate research, so that individuals and institutions have become advocates; scientists with a perspective that is not consistent with the consensus are at best marginalized (difficult to obtain funding and get papers published by ‘gatekeeping’ journal editors) or at worst ostracized by labels of ‘denier’ or ‘heretic.’
  • decision makers needing regionally specific climate change  information are being provided by the climate community with either nothing or potentially misleading predictions from climate models.

tillbaka

Peter Stilbs: En snabbläsning av innehållet i Summary for Policymakers, som den ligger ute på ipcc.ch ger intryck av en upprepning av 2007 års variant. Man mal på i samma spår, med i stort sett samma figurer och presentationssätt. Delar av resonemangen synes motsägelsefulla, och bl.a. felgränser i diagram stämmer inte med vad som står i texten.

Liksom tidigare leds läsaren att tro att kunskapen om de faktorer som kan vara styrande för klimatet är mycket god, och att datamodellering av klimatet är så framgångsrik att man kan göra utsagor 100 år framåt. Man leder också läsaren att tro att modellsimuleringarna är någon slags verklighet.

I själva verket har det senaste åren stått klart att modellerna – ja, det är kanske ett 30-tal konkurrerande sådana – pekar snett, så snett att man knappast kan ta dem på allvar. En nylig sammanställning fanns i Nature Climate Change för en månad sedan. Utfallet är speciellt uppenbart i den uteblivna uppvärmningen av atmosfären de senaste 17 åren. Istället söker man nu desperat finna andra ”förklaringar” – den vanligaste är att ”värmen gömmer sig i haven” – och den näst vanligaste att ”klimatsystemet är kaotiskt”. Räcker inte det så påpekar man att ”klimat” definieras som genomsnittligt väder under 30 år, och att korttidsvariationer inte betyder något.

Våra media, och även IPCC drar sig dock inte för att låta korttidsvariationer utgöra någon form av bevis för huvudtesen om ”mänsklig påverkan”. Tyvärr har från begynnelsen det hela gått snett, då man inte ens känner klimatsystemet så väl att man kan fastslå gränserna för ”normal variabilitet” av det.

Rapporten tar upp havsuppvärmning i sådant perspektiv och påstår att så har också uppmätts – men undviker givetvis att nämna att man i så fall måste arbeta med en mätnoggrannhet över världshaven på bättre än en tiotusendels grad(!). Haven har ju ca 1000 ggr större värmekapacitet än hela atmosfären.

Rapporten tar inte heller upp de intressanta teorier som framförts av bl.a. Henrik Svensmark, och som sedan några år testas vid CERN – att kosmisk strålning påverkar molnigheten på Jorden. Man bör notera att en så liten variation i denna som 1% väl motsvarar den uppvärmningseffekt man tror sig tillskriva de ökande koldioxidhalterna i atmosfären. CERN-mätningarnas lägesrapporter har visat på en mycket hög trovärdighet för Svensmarks hypotes. Givetvis finns inte någon hänsyn till sådana effekter i de klimatmodeller som används, och den framtida påverkan kan inte heller förutsägas i dagsläget.”

tillbaka

Peters bloggpost 09-30:

Ja, vad säga om Summary for Policymakers?

screenhunter_1013-sep-28-00-13

Bloggvärlden (se våra länkar i högerspalten) och många utländska media (de svenska mal på, som om de inget förstått) redovisar i stort en ganska negativ och uppgiven bild av det spektakel vi fick uppleva förra veckan.

Visst har de medverkande lagt ner ett stort arbete på formuleringarna i Summary for Policymakers (SPM, några lär ha jobbat till 05 på fredagsmorgonen), men enbart det faktum att slutdokumentet nu helt saknar de tidigare kommentarutkasten om de senaste 17 årens ”uteblivna uppvärmning” får en att sucka.

Liksom den sammanfattande vinjettbilden ovan…

Ja, ja – inte oväntat alls. Nu heter det istället ”värmen gömmer sig i haven” – även våra vanliga journalister, nyhetsuppläsare och blogghäcklare papegojar nu havsuppvärmning om saken kommer upp.

Jag rekommenderar annars bloggens läsare att speciellt studera Judith Curry’s bloggkommentar ”IPCC Diagnosis – Permanent Paradigm Paralysis”.

En sammanställning av andra inlägg på Climate Depot är också mycket värdefull som överblick.

Richard Lindzen skriver där bl.a.:

  • I think that the latest IPCC report has truly sunk to level of hilarious incoherence.  They are proclaiming increased confidence in their models as the discrepancies between their models and observations increase.
  • Their excuse for the absence of warming over the past 17 years is that the heat is hiding in the deep ocean.  However, this is simply an admission that the models fail to simulate the exchanges of heat between the surface layers and the deeper oceans.  However, it is this heat transport that plays a major role in natural internal variability of climate, and the IPCC assertions that observed warming can be attributed to man depend crucially on their assertion that these models accurately simulate natural internal variability.  Thus, they now, somewhat obscurely, admit that their crucial assumption was totally unjustified.
  • Finally, in attributing warming to man, they fail to point out that the warming has been small, and totally consistent with there being nothing to be alarmed about.  It is quite amazing to see the contortions the IPCC has to go through in order to keep the international climate agenda going.

Vad tycks annars om detta utdrag ur SPM, som vår Slabadang hittade häromdagen?

  • The global mean surface temperature change for the period 2016–2035 will likely be in the range of 0.4°C to 1.0°C for the set of RCPs. This is based on an assessment of observationally-constrained projections and predictions initialized with observations (medium confidence).

(I klartext – ”vi tycker från våra projektioner, korrigerat för alltför grov konflikt med verkliga observationer, att…”)

tillbaka

C-G:s Bloggpost 2013-10-01:

Funderingar efter ett klimatsymposium

I fredags, dvs samma dag som IPCC-mötet avslutades med den 5:e rapportens offentliggörande, arrangerades ett symposium av KVA, Naturvårdsverket, IPCC och Bolincentrum för klimatforskning: “Climate change: Bert Bolin and Beyond”.  Jag hade tänkt att arrangörernas gemensamma logotyp, som fanns på kallelsen skulle illustrera mitt inlägg om detta. Så här besvarades min förfrågan:

KVAfig

Av upphovsrättsliga skäl kan vi tyvärr inte lämna ut några bilder då vi bara har tillstånd att publicera dem just för det här arrangemanget. Notera även att det material i form av bilder etc som ligger på akademiens webbplats ägs av akademien och kan inte publiceras utan tillstånd, om inte annat uttryckligen anges.”

Det hela arrangerades till Bert Bolins minne och programmet skulle avslutas med att årets rapport,Working group I AR5, dedicerades till Bert Bolin. Man kan undra varför jag skulle deltaga i ett sådant evenemang? Jag har inget bra svar, men en utlösande faktor var att jag fick en inbjudan i mitt postfack. Jag är inte ledamot, och det är inte klart vem som överlåtit sitt exemplar till mig. Jag förstod att man varit sparsam med inbjudningar, och att förutom inbjudna fick endast journalister vara med. Redaktionskollegorna uppmanade mig att ta chansen, för att sedan rapportera till bloggläsarna vad som förekommit.

Nu sitter jag här och undrar vad som kan vara värt att förtälja? Avsikten var att hylla Bert Bolins insatser, både som ung forskare  handledd av Carl-Gustaf Rossby, och hans senare internationella karriär som första ordförande för IPCC 1988-97. Av någon anledning nämndes inte hans arbete för Margret Thatcher i hennes kamp mot det mäktiga kolgruvearbetarfacket. Mötesordföranden Alasdair Skelton inledde bl a med att berätta att enbart i Stockholmområdet finns nu 170 aktiva klimatforskare. Inga frågor från publiken var tillåtna, och det grämer mig fortfarande. Det knappt två timmar långa programmet blev likväl försinkat, och den vänliga stämningen hade tagit skada av ett ifrågasättande från golvet.

Det var dock något av en upplevelse att se och höra Rajendra Pachauri tala i mörk kostym, grön slips och nästan matchande bröstnäsduk. Han berättade om sina tidiga möten med Bert Bolin och hur dennes cancer hindrade honom från att vara närvarande i Oslo när Al Gore och han själv tog emot Nobels fredspris. Det som fångade min uppmärksamhet var en vemodig passus. Han konstaterade hur mycket hårdare granskning – “scrutiny” – dagens IPCC-rapporter utsätts för, än den välvillighet som rådde inom vetenskapens ganska slutna värld på Bolins tid. Han ansåg dock att CEAs granskning efter Climategate lett till att IPCC kom ut starkare än tidigare. Bilden är onekligen i stark kontrast mot vad vi brukar säga, att IPCC-rapporterna mottagits skandalöst okritiskt av både media och politiker. I våra ögon står det nu och väger om man skall göra hat trick även denna 5:e gång, eller om äntligen kollapsen skall inträffa. För Pachauri var det däremot ingen tvekan om att 5:e rapporten var ett avgörande dokument, men med motsatta förtecken.

Miljöminister Lena Ek ställde frågan varför IPCCs budskap inte omsatts i mer offensiv klimatpolitik. Delvis kunde hon förstå det psykologiskt, men förde också fram “scientific denialism” från 2009 och framåt, som en avgörande faktor. Ni vet, det vanliga tugget om rökning, oljeindustrins lobbying och den välorganiserade motkampanjen som media alltför villigt nappat på. Vi som aktivt söker, och rapporterar, enstaka utslag av självständigt kritiskt klimattänkande i svenska medier undrar vilka fotnötter hon funnit.

Henning Rodhe hyllningstalade, som f d kollega och samarbetspartner med Bert Bolin, om dennes gärning. Det var en något fylligare version av den minnesartikel som finns på KVAs hemsida. På slutet nämnde han bland Bolins förtjänster att han

* var  genuint intresserad av forskningens samhälliga konsekvenser

* hade en storartad diplomatisk talang

Jag återkommer till innebörden av detta.

Efter detta följde två redogörelser för klimatforskningsaktivitetet vid Stockholms universitet.  Ass. prof. Ilona Riipinen berättade om sina studier av  aerosoler och deras betydelse för klimat och människors hälsa. Hon betonade att partiklarna har mycket olika storlek och att de kan vara både värmande – t ex sot på snö – och kylande – sulfater i atmosfären. Alla partiklar har inte antropogent ursprung, Riipinen hade säskilt studerat molekylära partiklar och pollen som härrörde från skogsområden och  tillväxt för att kunna nukleera kondensation av regndroppar.

Dr  Frida Bender hade enl ordföranden liksom sin “vetenskapliga  farfar” Bert Bolin, ett starkt intresse för forskningens samhällsrelevans. Ämnet för hennes föredragning var molnens inverkan på klimatet. Hon redogjorde för molnens stora inverkan på temperaturen. Låga moln kyler och höga värmer. Molnbildningen sker på en rumsskala som är mindre än klimatmodellernas “boxar”, och det är en av de viktiga svagheter som IPCC erkänner i sina slutrapporter. Hon redogjorde för hur satellitobservationer på en större rumslig skala använts för att studera molnens rörelse. Hennes resultat var att uppvärmning förskjuter molnen mot polerna där de i högre grad förhindrar utstrålningen. Det innebär en positiv återkoppling, högre temperatur skulle öka uppvärmningen. Bender hade infört detta i modellberäkningar, men ännu inte erhållit kvantitativa resultat. Hon vill inte säga mer än att hon accepterade IPCCs nya intervall för klimatkänsligheten.

Siste föredragshållare var professor Thomas Stocker, som skulle redogöra för höjdpunkter i manglingen av rapporten AR 5 från Grupp I, vars ordförande han varit. Jag kunde inte undgå intrycket att han ofta balanserade på gränserna mot skryt och självömkan. Samtidigt erkände han öppenhjärtigt att de första mötesdagarna var framstegen mycket långsamma, och att han personligen kämpat mot en tjänsteman för att få med eller bort enstaka ord i den 13000 ord långa texten. De 12 sista timmarna gick det plötsligt mycket fort. Kanske utmattning?

Avslutningsvis betonade han värdet av att samtala med beslutsfattare, så att enighet nåtts om den exakta ordalydelsen i en gemensam text. Han använde inte ordet “politisering” – men är det inte precis denna procedur som avses när IPCC kritiseras för att administrera politiserad forskning? Här framställdes det som något berömvärt – ett utslag av relevans och angelägenhet. Det anknyter till de två ovan citerade förtjänsterna hos Bert Bolin. I den varma stämningen som uppstått efter det att makarna Bolins kör från Åkersberga sjungit för oss, tycktes det inte vara någon som finner det opassande i att forskare och politiker tillsamans slipar på en text som sedan presenteras som ett vetenskapligt resultat. Frågor var som sagt inte tillåtna!

En avslutande tanke blir då – hur skulle det någonsin i en så förankrad vetenskaplig omgivning kunna släppas fram resultat som ruckar på den etablerade bilden?  Kan man ens hypotetiskt föreställa sig en doktorand som går in till sin handledare och säger att den senaste analysen klart visar att CO2:s inverkan på klimatet är försumbar? Jag tittar mig omkring i Beijersalen och undrade hur detta urval bland de 170 klimatforskarna i Stockholmsområdet skulle reagera. För att nu inte tala om hur ett antal kommunikatörer på klimatområdet skulle informera om en ny avhandling med detta budskap? Jakob Nordangård kan tipsa. I Beijersalen denna eftermiddag kändes det social trycket att acceptera AGW-hypotesen som en mycket tung överrock.

Det har larmats om forskningsskandaler, t ex på läkemedelsområdet, att forskare otillbörligt påverkats av industriintressen i sin vetenskapliga rapportering eller i information till media. Sant eller inte, men IPCCs variant av “samhällsrelevans” är dygnslånga manglingar av formuleringar i rapporten med politiska representanter. Denna forskarlängtan efter relevans, leder förr eller senare till en förtroendekollaps inför omvärlden.

tillbaka

Lars Jonssons bloggpost 10-02:

NIPCC om snö och is

CCR-II-Full-1

NIPCC står för ”Nongovermental International Panel of Climate Change” och är i korta drag en motpanel mot IPCC. IPCC´s uppdrag av FN är att samla all fakta som stödjer mänsklig påverkan på klimatet genom utsläpp av växthusgaser, medan NIPCC ser sin uppgift att försvara nollhypotesen, dvs att de förändringar som sker och har skett till övervägande del har naturliga orsaker. NIPCC har i september publicerat sin andra rapport Climate Change Reconsidered II (CCR II) samt en ”Summary för policymaker”  CCR II blir därför en alternativ rapport till AR5 WG I när den kommer. Rapporten kan hämtas här. Den utges av Heartland Institute, som är en tankesmedja för att hävda marknadslösningar av sociala och ekonomiska frågor USA. Jag delar inte generellt deras åsikter men anser att denna rapport är en nödvändig motbild till IPCC klimatrapporter.

KRYOSFÄREN

Vatten i alla dessa frusna former på jorden och i atmosfären kallas kryosfären och den utgör en central del av det klimathot som vi serveras genom IPCC. Jag tänkte här kortfattat diskutera vad som sägs i kryosfär-delen i den senaste NIPCC-rapporten CCR II, och i viss mån jämföra med uppgifterna i SPM från IPCC som lanserades från Sockholm i fredags förmiddag. Mest relevant är att jämföra med vad som sägs om kryosfären i de bägge sammanfattningarna. De som anges i NIPCC CCR II under rubriken ”Executive Summary” återfinns i deras SPM. Jag använder i fortsättningen endast förkortningen SPM för IPCC´s rapport på 36 sidor.

CCR II ger generellt en mer omfattande allmän beskrivning av de underliggande processer som styr t.ex glaciärers dynamik (jämförd med AR4, WG I). Dessa är kondenserade och kanske svåra att följa om man inte har en tidigare kännedom. Det är dock en styrka när vi får veta att glaciärer är i ständig rörelse och att ett jämviktsläge är mer ett undantag än regel. Genom skrivningarna från IPCC förleds vi att tro att glaciärer är stabila enheter som plötsligt rubbats av människan utsläpp av växthusgaser. I SPM (IPCC) sammanfattas läget för jordens snö och isvärld i en box:

Over the last two decades, the Greenland and Antarctic ice sheets have been losing mass, glaciers have continued to shrink almost worldwide, and Arctic sea ice and Northern Hemisphere spring snow cover have continued to decrease in extent (high confidence)

Denna beskrivning raderar ett antal problematiska förhållanden som motsäger en tydlig och linjär ”avsmältning” på alla kontinenter och hav. Den är som skriven för att förenkla ett budskap som kan upprepas av politiker och andra politiserade forskare som lagt alla sina ägg i klimathotets korg. Medan det första motsvarande påståendet i CCR II lyder:

Satellite and airborne geophysical datasets used to quantify the global ice budget are short and the methods involved in their infancy, but results to date suggest both the Greenland and Antarctic Ice Caps are close to balance.

 IPCC framhåller att allt förlorar massa, krymper och minskar vilket skapar en bild av att hela klimatet är på utförsbacke medan NIPCC beskriver att Grönland och Antarktis inlandsisar befinner sig i nära nog balans. Antarktis håller ca 90% av jordens all is. Den minskning av massa som rapporterats genom nya moderna mätmetoder är begränsade till ett fåtal år under det senaste decenniet. I SPM står det att:

The average rate of ice loss from the Antarctic ice sheet has likely increased from 30 [–37 to 97] Gt yr–1 over the period 1992–2001 to 147 [72 to 221] Gt yr–1 over the period 2002–2011.

Den senare siffran på 147 Gt utgör cirka fem hundratusendelar av Antarktis totala ismassa och den jämförs med mycket osäkra bedömningar från decenniet innan. Dessa storheter är försumbara vilket gör att CCR II bedömning ligger närmare verkligheten. För Grönlands del kan värdena vara mätbara och reella men utgör fortfarande enbart en årlig negativ balans som kan räknas i promille. Budskapet borde vara att Antarktis inlandsis som helhet är mycket stabil medan delar av den Antarktiska halvön och västra Antarktis varierar över tid så att vi för närvarande kan ana en minimal minskning av dess ismassa, något som troligen även skedde under nittonhundratalets inledande decennier.

I IPCC väljer författarna att formulera sig med att ”glaciers have continued to shrink almost worldwide” och anger att:

The average rate of ice loss from glaciers around the world, excluding glaciers on the periphery of the ice sheets, was very likely 226 [91 to 361] Gt yr−1 over the period 1971−2009, and very likely 275 [140 to 410] Gt yr−1 over the period 1993−2009.

Detta kunde formuleras som att skillnaden mellan perioden 1971-2009 och 1993-2009 är liten och att siffrorna inkluderar stora överlappningar. CCR II väljer att beskriva att bergsglaciärer befinner sig i en generell obalans där de försöker rätta in sin kostym efter uppvärmningen som skett efter den lilla istiden. Efter att ha expanderat under den lilla istiden har de generellt efter 1850 minskat i utbredning och volym, men med flera fluktuationer upp och ner. CCR II citerar t.ex en artikel av Dowdeswell från 1997 som föreslår just detta:

The negative mass balance of most Arctic glaciers may be a response to a step-like warming in the early twentieth century at the termination of the cold Little Ice Age.

Dowdeswell som publicerat en rad arbeten om glaciärer finns inte med i litteraturförteckningen i AR4 WG1 under kryosfärdelen . Vi antar att IPCC undviker att lyfta fram arbeten som inte pekar på männsklig påverkan, i enlighet med deras uppdrag.

I SPM står det förvisso att havsisen i Antarktis har ökat med 1,2-1,8% per årtionde sedan 1979. Men denna redovisning följs av informationen att det finns regionala skillnader så att den ökar i vissa områden men minskar i andra. Motsvarande ”garderingar” förekommer endast då mätningarna ger ett ”positivt” resultat som i viss mån motsäger AGW eller den globala uppvärmningen. Att en totala mängden havsis vid respektive minima är oförändrat sedan satellitmätningarnas början 1979 är t.ex en information som ges tydligt i CCR II men som inte framgår av SPM.

CCR II ger översiktliga beskrivningar av hur t.ex glaciärer fungerar. Få känner till att det naturliga för bergsglaciärer är att de är i ständig rörelse och sällan är i balans, de minskar och ökar i volym beroende på temperaturen och nederbörden, samt genom interna processer. Av världens ca 160 000 bergsglaciärer har 67 000 (42%) inventerats men endast en mindre del har följts upp över flera år. Enbart 200 glaciärer har följts upp under längre än tio år. Den som har följts under längst tid är Storglaciären i Sverige so för närvarande ökar i massa.

NIPCC pekar dock på att under Holocen Arktis vid flera tillfällen varit varmare än för närvarande och att den MWP (den medeltida värmeperioden) väl motsvarar den innevarande. Det är märkligt att SPM (AR5) undviker denna fråga genom att påstå att de senaste tre decennierna troligen varit de varmaste på 1400 år. Historiska temperaturdata har sällan en så fin upplösning att man kan jämföra dessa med senare tids statistik, varför påståendet blir innehållslöst. Vi vet med hjälp av publicerad forskning att MWP uppvisade långa perioder med lika varma eller varmare temperaturer på ett stort antal platser runt om i världen, och detta är väl klarlagt för norra halvklotet.  Även under perioden efter 1920 genomgick stora delar av Arktis en uppvärmning med  minskande havsisar. Vi får i CCR II t.ex veta att Grönland genomgick en 33% större uppvärmning 1919–1932 jämfört med 1994-2007 (Box et. al. , 2009) och att den nuvarande temperaturen på Grönland ligger i linje med den på 30- och 40-talet. (Chylek et al. 2006; Box et al., 2009). De arbeten som citerats ovan motsäger inte att koldioxiden kan ha haft en inverkan på klimatet, men i AR4 undviker man att tala om det som har kommit att kallas den stora Grönländska uppvärmningen på trettiotalet (The Great Greenland Warming). Hur slutformuleringen i AR5 kommer att se ut avseende Grönland återstår att se.

Minskningarna av snötäcket på norra halvklotet under våren minskar albedot under en känslig tid, och lyfts ofta fram som ett varnande tecken och en poitiv återkoppling. I SPM står det:

There is very high confidence that the extent of Northern Hemisphere snow cover has decreased since the mid-20th century (see Figure SPM.3).

AR5.snowcover

Detalj ur Figur SPM.3. Den blå rutan (inlagd av mig) markerar perioden från 1990-2012.

Grafen visar förvisso en minskning sedan nittonhundratalets mitt men ger knappast fog för att den har fortsatt att minska. Formuleringen i SPM ”Northern Hemisphere spring snow cover have continued to decrease in extent” borde vara en jämförelse från AR4 och då måste påståendet ses som felaktigt. Det borde snarare stå att snötäcket stabiliserats under de senaste tjugo åren.

IPCC har valt att systematiskt ta fram siffror och arbeten som kan formuleras utifrån en uttalad ambition att hålla klimathotet vid liv. Motsägelsefulla fakta undviks eller formuleras så att innehållet späds ut.

NIPCC försöker skapa en välkommen motbild där klimatfrågan ställs i en mer realistisk dager. De hävdar att koldioxiden är en mild växthusgas som vid en fördubbling kan ge en grads uppvärmning men att den effekten knappast kan skiljas från naturliga fluktuationer.

tillbaka

Pehr Björnboms bloggpost 10-04:

Uppvärmningspausen och IPCC

Vi har uppmärksammat uppvärmningspausen (på engelska har den i den klimatvetenskapliga litteraturen kallats bland annat ”hiatus”, ”pause” eller ”plateau”) här på Klimatupplysningen och själv har jag skrivit en serie inlägg om den. Inläggen förlöjligades ofta av en del kontrahenter men vartefter fick uppvärmningspausen alltmer uppmärksamhet även bland klimatforskarna. Nu har IPCC tagit upp uppvärmningspausen till diskussion vilket i sin tur lett till nya diskussioner bland klimatforskare och i bloggosfären. Här kommer några spridda funderingar om detta.

Diskussioner av uppvärmningspausen (min översättning av hiatus på engelska) har ofta förlöjligats av skribenter på en del andra klimatbloggar där man typiskt använt uttryck som ”den förmenta uppvärmningspausen” och liknande ordalag för att betona hur betydelselös denna ändrade temperaturutveckling skulle vara enligt deras åsikt. Nu har IPCC kommit med den vetenskapliga rapporten AR5 och jag sökte på ordet ”hiatus” i pdf-versionen. Detta ord förekommer cirka 50 gånger i rapporten. Så IPCC går tydligen på samma linje som Klimatupplysningen, nämligen att uppvärmningspausen är betydelsefull. :)

Här följer några funderingar om hur uppvärmningspausen presenteras i rapporten och i IPCCs Summary for Policymaker (SPM).

Uppvärmningspausen i SPM

I den vetenskapliga rapporten förekommer ordet hiatus på många ställen men är inte alls nämnt i SPM. Uppvärmningspausen diskuteras på sidan SPM-3 i samband med temperaturutvecklingen och och på sidan SPM-10 i samband med klimatmodellerna, men liksom i förbigående. Det är en stor skillnad mot den vetenskapliga rapporten i sig själv där man har en ingående diskussion och spekulerar över uppvärmningspausens orsaker. Judith Curry har ett intressant blogginlägg om detta, IPCC’s pause ‘logic’.

På sidan SPM-3 hänvisar man till följande figur SPM.1a:

SPM figur 1

Jag tycker inte att uppvärmningspausen framgår särskilt tydligt i denna figur, beroende på att man använt tioårsmedelvärden för det nedre diagrammet. Jämför om man i stället använder femårsmedelvärden:

Femårsmedelvärden

Uppvärmningspausens längd tycker jag kan sägas vara från och med 1997 enligt SPM. Där skriver man på sid SPM-3 (inklusive fotnot nr 5):

uppvärmningens hastighet under de senaste 15 åren (1998-2012, 0.05 [-0.05 till +0.15] C per årtionde), som börjar med en stark El Niño, är mindre än den hastighet som beräknas sedan 1951 (1951-2012, 0,12 [0,08 till 0,14] C per årtionde).

Trender för 15-årsperioder från och med 1995, 1996 och 1997 är 0,13 [0,02-0,24], 0,14 [0,03-0,24], 0,07 [-0,02 till 0,18] C per årtionde, respektive.

Enligt detta har det inte varit någon signifikant ökningstrend från och med 1997 (för 1995 och 1996 är konfidensintervallet, dvs. inom klammerparenteserna, positivt medan för 1997 ingår även negativa värden). Detta stämmer bra med den metod jag har använt för att bedöma uppvärmningspausen senast i blogginlägget Ett halvår till har gått med uppvärmningspaus. Följande figur från detta blogginlägg visar att 1997 inte signifikant skiljde sig från 2012, vilket inte heller de flesta åren däremellan gjorde:

Konfidensintervall skillnader

Klimatmodellerna och uppvärmningspausen

Trots svårigheterna med uppvärmningspausen framhåller IPCC i SPM att klimatmodellerna har förbättrats. Men som flera klimatforskare har invänt i den senaste tidens diskussion så står det nu klart att modellerna inte särskilt bra kan återge en sådan uppvärmningspaus som vi har sett de senaste 15 åren. Vi kan som exempel ta Hans von Storch, som intervjuades av Spiegel, där han säger:

På min institution, analyserade vi hur ofta en sådan 15-års stagnation i den globala uppvärmningen inträffade i simuleringarna. Svaret var: mindre än 2 procent av alla de gånger vi körde simuleringen. Med andra ord, mer än 98 procent av prognoserna visar att lika höga CO2-utsläpp som vi har haft under de senaste åren lett till en större temperaturökning.

Om det fortsätter på samma sätt i fem år till, måste vi, om inte redan tidigare, erkänna att något är fundamentalt fel med våra klimatmodeller. En 20-årig paus i den globala uppvärmningen sker inte i ett enda modellerat scenario. Men även i dag, finner vi det mycket svårt att förena den verkliga temperaturtrenden med våra förväntningar.

Vad Hans von Storch talar om kan illustreras av figure TS.14a från den vetenskapliga rapportens tekniska sammanfattning.

Figur från TS

Figuren visar hur simuleringarnas prognoser för det mesta har hamnat ovanför uppvärmningspausens temperaturutveckling (observera att de olika RCP-scenarierna inte skiljer sig från varandra i den tidsperiod där observationer och prognoser kan jämföras).

Judith Curry har påpekat det motsägelsefulla i att man i SPM har ökat sannolikheten för att människan orsakat uppvärmningen under andra halvan av 1900-talet från 90 till 95% trots att uppvärmningspausen innebär ett nytt tecken på osäkerheter. Här är ett talande utdrag från ett av hennes blogginlägg:

Igår frågade en reporter mig hur IPCC kom fram till siffran 95%. Här är det samtal som jag hade med honom:

Reportern: Jag hoppas att du kan svara på en fråga om den kommande IPCC-rapporten. När rapporten anger att forskare är ”95 procent säkra” att mänsklig verksamhet till stor del orsakar den globala uppvärmningen, vad betyder det? Hur är 95 procent räknat? Vad är grunden för det? Och om säkerheten har ökat från 90 år 2007 till 95 procent nu, betyder det att sannolikheten för någonting är större? Eller att forskarna bara är mer säkra? Och är det någon skillnad?

.JC: De 95% är i grunden en expertbedömning, det är en framförhandlad siffra bland författarna. Ökningen från 90 till 95% innebär att de är mer säkra. Hur de kan motivera detta är för mig obegripligt.

Reportern: Du menar att de skulle kunna sitta och säga, ”Hur säker är du?” ”Åh, jag känner mig 95 procent säker. Michael därborta vid Penn State verkar lite mer bestämd. Och Judy vid Georgia Tech verkar lite mindre. Så, ja, totalt sett skulle jag säga att vi är ungefär 95 procent säkra på saken. Snälla, säg att det är noggrannare än så.

JC: Ja, jag var ju inte i rummet, men i förra rapporten sade de 90%, och kanske de kände att det var lämpligt eller klokt att de visar på framsteg och höjer till 95%.

Reportern: Så det är verkligen så subjektivt?

JC: Såvitt jag vet är det så det går till. Inget av detta har någonsin dokumenterats.

JCs slutsats: Tja, jag har ingen aning om vad som händer i korvfabriken. 95% – ta det med en nypa salt (eller en whisky). Det är deras berättelse som de håller sig till. Uncertain T. Monster är inte glad.

From Josh: http://curryja.files.wordpress.com/2013/09/josh.jpg

I ett senare blogginlägg skriver Judith Curry följande där även Michael Manns respons framgår:

JCs kommentarer: MSM har varit relativt tysta om AR5 hittills, kanske nästa vecka kommer att ge några genomtänkta analyser. Även Twitterdiskussionen har varit ganska tråkig. Under tiden, kan man som underhållning läsa Michael Manns artikel, Den nya IPCC-klimatförändringsrapporten gör förnekarna överhettade, som inbegriper denna pärla:

Å andra sidan har serieklimatdesinformatören Judith Curry i en kommentar till samma tidning fem dagar senare meddelat: Konsensus förvrider bilden av klimatet.”

Michael Mann vill tydligen associera Judith Curry med seriemördare. Så trevligt! Apropå Manns nyspråksord klimatdesinformatör: Den som sa det var det.

Vad betyder komplexitetsparadoxen för IPCC?

Jag vill anknyta till mitt blogginlägg förra veckan Den stora stötestenen för klimatmodellerna är komplexitetsparadoxen. Där hade jag följande citat (Oreskes, 2003, se referenser i nämnda blogginlägg):

Likaså är det möjligt att tänka sig en modell där tillgängliga empiriska data är väl bestämda och där de styrande ekvationerna har ett gott stöd sedan lång tid, men där viktiga relevanta parametrar ännu inte har redovisats. En sådan modell skulle kunna vara ”bra” i termer av gällande vetenskaplig praxis men ändå fortfarande vara mycket öppen och därmed misslyckas med att göra tillförlitliga prognoser.

Min reflektion är att klimatmodellernas oförmåga att beskriva uppvärmningspauser så långa som den nuvarande verkar vara ett typiskt exempel på detta. I SPM framhåller man att klimatmodellerna har blivit bättre och till exempel beskrivit temperaturutvecklingen 1951-2010 på ett bra sätt. Men trots detta kunde de inte visa på uppvärmningspauser som den nuvarande.

Jag saknar därför en ordentlig diskussion av problem typ komplexitetsparadoxen i SPM. Vad jag kan se finns det ingen sådan och om man söker på ordet complexity i SPM så blir det bara en irrelevant träff. Men jag tycker att just en sådan principiell svårighet med klimatmodellerna måste vara viktig att lyfta fram för att man skall kunna göra bra riskbedömningar som grund för klimatpolitiska beslut. Klimatmodellerna är ju i hög grad det avgörande verktyget som man bygger de klimatvetenskapliga slutsatserna på.

Desto märkligare är det att den vetenskapliga rapporten i sig själv ändå tar upp saken. De använder inte ordet komplexitetsparadox men hänvisar till Oreskes artikel 1994 (se referenser i ovannnämnda blogginlägg). Så här skriver man på sidan 1-5:

Geovetenskapen studerar de många processer som formar vår miljö. Vissa av dessa processer kan förstås genom idealiserade laboratorieexperiment, genom att förändra ett enskilt element och sedan spåra effekterna av en sådan kontrollerad förändring. Men i likhet med andra natur-och samhällsvetenskaper, leder öppenheten hos miljösystemen, som beror på vår brist på kontroll av gränserna för systemet, deras rumsligt och tidsmässigt mångskaliga karaktär och komplexiteten hos interaktioner, ofta till att förhindra forskares möjligheter att definitivt isolera orsakssamband. Detta utgör i sin tur viktiga gränser för förståelsen av många slutsatser i geovetenskaperna (t.ex. Oreskes et al., 1994). Det finns många fall där forskarna har kunnat dra slutsatser med hjälp av statistiska verktyg med ett avsevärt stöd av bevis och med hög grad av trovärdighet, och konceptuell och numerisk modellering kan bidra till att skapa förståelse och intuition för interaktionen av dynamiska processer.

Jag tycker väl i och för sig att det är vagt skrivet. Det man skriver är en tillämpning av Oreskes synsätt och innefattar komplexitetsparadoxen även om denna inte nämns med namn. Men jag får det intrycket av ordvändningarna att man egentligen helst skulle slippa att det är som det är, att man hemskt gärna skulle vilja tänka bort att klimatmodellerna har denna stora svaghet.

tillbaka

Blogginlägg 10-06 av Ingemar Nordin:

Tippingpoints nedtonade – ja, utraderade

tippingpoint

En ”tippingpoint” i AGW-hänseende betyder att våra koldioxidutsläpp gör att någon faktor i systemet ändras abrupt och irreversibelt (tropiska skogar som försvinner, inlandsis som smälter bort, metanutsläpp i Arktis, monsunregn som upphör etc.) som i sin tur kanske innebär att den globala temperaturen plötsligt och obevekligen ökar i accelererad takt. Vid sidan av extremväderhändelser så är även detta ett kärt tema för våra storstadsmedia. Särskilt våra statliga etermedia, SvT och SR, har under flera år skrämt upp allmänheten med att vi närmar oss sådana tippingpoints. För detta ändamål inkallar man våra eviga domedagsprofeter och ”klimatexperter”: Rockström, Wijkman, Axelsson och Holmgren. Och deras ord väger ju tungt i den tillåtna offentliga debatten!

Då kanske det är lite pinsamt att läsa en sammanfattning (kap 12 s. 78 i AR5, se länk nedan) av vad IPCC egentligen säger i sin stora rapport. Det finns nämligen inte mycket vetenskap som stödjer tesen om alla dessa tippingpoints.

tippingpoints

Det mesta, alltifrån en kollaps av Atlantiska havsströmmar, över monsunernas upphörande till att permafrosten försvinner och släpper ut stora mängder av metan, får alltså tummen ned av IPCC. Det enda undantaget är att man anser det troligt att den arktiska havsisen försvinner så småningom om klimatet värms upp i enlighet med IPCCs klimatmodeller.

OK, det här är kanske inga stora nyheter för dem som följt med i den vetenskapliga diskussionen om klimatet och/eller som löpande följer Klimatupplysningen. Men det verkar vara lite ovant för våra PK-journalister i public service att rapportera om det.

Läs särskilt Katabasis rapportering på Bishop Hill (länk nedan) från ett möte på Royal Society. Han ställer där följande fråga till Matt Collins som är professor i klimatsystem från Exeter University och medlem i Royal Society:

”What the IPCC says, and what the media says it says are poles apart. Your talk is a perfect example of this. Low liklihood and low confidence for almost every nightmare scenario. Yet this isn’t reflected at all in the media. Many people here have expressed concern at the influence of climate sceptics. Wouldn’t climate scientists’ time be better spent reining in those in the media producing irresponsible, hysterical, screaming headlines?”

Tumbleweed followed for several seconds. Then Matt said:

”Not my responsibility”.

Som en av våra kommentatorer redan påpekat i en annan tråd så nämns inte dessa goda nyheter om tippingpoints i politikernas och tjänstemännens ”Summary for Policymakers” som publicerades för drygt en vecka sedan och delades ut till media. Varför IPCC väljer att inte ha med detta i sin sammanfattning kan vi bara spekulera om. Men det visar kanske att Matt Collins syn på sitt ansvar (eller brist på det) att ge en balanserad bild av klimatforskningen till allmänheten också delas av IPCCs ledning.

Ingemar Nordin

Källor:
Bishop Hill
Climate ETC.
IPCC AR5
WUWT
JoNova

tillbaka

Blogginlägg 2013-10-06 av Ingemar Nordin.

Extremväderhotet nedtonat

extremväder

Under senare år så har larmen i media i stor utsträckning kretsat kring förekomsten av extremväder: Världen drabbas av fler torrperioder, skyfall, översvämningar, stormar och orkaner. Dessa ger redan idag upphov till miljontals klimatflyktingar påstår domedagsmånglande organisationer som Greenpeace, Jordens Vänner och Världsnaturfonden. Vi minns alla hur man först pekade på orkanen Katrina i New Orleans och sedan på den tropiska stormen Sandy i New York som exempel på det elände som skapats av människans koldioxidutsläpp. Klimatforskare i både USA och Europa har gått ut i media och sagt att översvämningar på de båda kontinenterna har med koldioxiden att göra. På samma sätt har man skyllt värmeböljorna i Frankrike och Ryssland på den globala uppvärmningen. Ja, t.o.m. de extra kalla vintrarna under senare år beror på klimatförändringen. Allt är vårt fel.

Om vi håller oss till vad mer seriösa vetenskapliga publikationer säger idag så är den bilden förmodligen direkt felaktig.  – Ett faktum som vi tagit upp åtskilliga gånger här på Klimatupplysningen.

I IPCCs senaste rapport så tonas den globala uppvärmningens effekter på extremväder ned. I politikernas och tjänstemännens ”Summary for Policymakers” (SPM) så finns det en tabell (SPM.1) där bedömningen för olika extremväder radas upp. I förvånansvärt försiktiga ordalag så talar man om ett ”troligt” samband med värmeböljor, men då inte på en global nivå utan bara på vissa platser på jorden. Och ”troligen” så ökar nederbörden mer än den minskar. Att torka skulle orsakas av den globala uppvärmningen anser man ha ”låg trovärdighet”, likaså då det gäller tropiska cykloner.

Roger Pielke Jr har också tittat på forskarnas egen huvudrapport som kom i veckan. Att döma av Pielkes citeringar så är extremvädershotet än mer nedtonat där. Det sägs helt frankt att bevisen är låga eller obefintliga för att uppvärmningen skulle orsaka stormar, orkaner, översvämningar, hagelstormar, åskväder, eller torka på en global skala (och där erkänner man faktiskt att man överdrivit i sin förra rapport). Pielke Jr. känner sig nöjd med IPCCs rapport, och förklarar sig som vinnare av debatten :-) .

Jämför man slutligen med den oberoende klimatrapporten från Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC), kapitel 7, så ser man ungefär samma sak. Panelen har plöjt igenom oändliga mängder vetenskaplig litteratur om extremväder och deras sammanfattning är:

Mer specifikt granskar detta kapitel historiska trender i extrema väderförhållanden och undersöker hur de samverkar med andra väder- och klimatvariabler. Det är tydligt att i nästan varje fall av extemväderhändelser som undersökts så finns det ringa stöd för prognoser som säger att CO2 -inducerad global uppvärmning vare sig kommer att öka frekvensen eller intensiteten av dessa händelser. Data från den verkliga världen ger ett överväldigande stöd för en motsatt slutsats: Vädret kommer mer sannolikt att vara mindre extremt i en varmare värld.

Det verkar således som om IPCC och NIPCC närmar sig varandra vad extremväder anbelangar. Eller rättare sagt; IPCC närmar sig skeptikernas ståndpunkt.

Den i stort sett enda återstående skillnaden mellan de båda lägren är NIPCCs syn på extrema temperaturer. De säger:

Prognoser med mer frekventa och mer intensiva extrema temperaturer tycks inte få stöd från de flesta vetenskapliga observationer som rapporteras i den peer-reviewade litteraturen.

Detta är ju lite förvånande. Om temperaturen fortsätter att stiga så tycker man att det också borde innebära att det blir fler extremt varma dagar och fler torrperioder allmänt sett. Men NIPCC menar att en ökad global temperatur också medför att det blir mindre variationer i klimatet, dvs. att det medför vare sig extrem kyla eller extrem värme.

Om så är fallet så det är väl bara att hålla tummarna för att den globala uppvärmning som vi sett under 1900-talet skall fortsätta lite till under detta århundrade!

Ingemar Nordin

Relaterade inlägg:

  1. Trenberth fortsätter att förneka vetenskapen (5)
  2. Pielke Jr: Klimatdebatten är något i hästväg (3.5)
  3. En nyansering av debatten (2.3)
  4. Nej, Dr. Pachauri, om vi skall vara noga så är uppvärmningspausen inte fullt så lång! (2.2)
  5. Roger Pielke Jr på DN Debatt: Skräms inte med klimatet! (2.2)

tillbaka

Blogginlägg 2013-10-07 av Per Welander

Judith Currys sjukdomsdiagnos på IPCC

Professor Judith Curry är en av de mer kända klimatforskarna. Hon är ordförande för School of Earth and Atmospheric Sciences vid Georgia Institute of Technology. Hon är medlem i  National Research Council’s Climate Research Committee. Meriterna är många där både NASA och NOAA ingår.

Judith_Curry

När IPCC nu lanserat sin Summary for Policymakers (SPM) så har Judith Curry skrivit ett mycket läsvärt inlägg om IPCC. Currys diagnos på IPCC är paradigm paralysis, caused by motivated reasoning, oversimplification, and consensus seeking; worsened and made permanent by a vicious positive feedback effect at the climate science-policy interface. Fritt översatt: paradigm förlamning orsakad av motiverat resonerande, överförenkling och konsensus sökande – förvärrat och gjort permanent genom en brutal positiv feedback effekt vid klimatvetenskapliga-politiska gränssnittet.

På 1990-talet så inledde världens länder en väg för att förhindra farliga antropogena klimatförändringar genom stabilisering av koncentrationen av växthusgaser. Detta slogs fast av 1992 UN Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) fördraget. IPCC-rapporterna spelar en avgörande roll för att legalisera nationella och internationella policys som syftar till att minska växthusgasutsläppen.

I den första IPCC-rapporten FAR 1990 fanns ingen klar signal om antropogen uppvärmning. Det var inte förrän i andra rapporten 1995 som en urskiljbar mänsklig påverkan på klimatet identifierades. Vetenskapliga stödet för UNFCCC fördraget kom genom teoretisk förståelse av växthusgaseffekten och simulering med klimatmodeller, På tidigt 1990-tal trodde man på möjligheterna att minska osäkerheterna i klimatvetenskapen och klimatmodellerna och IPCC formaliserade en konsensussökande metod. Klimatmodellerna höjdes upp som det centrala av politiker och många forskare. Stora investering gjordes i att utveckla klimatmodellerna med förväntningen att dessa ska ge underlag för handling av politiker.

2006/2007 hade klimatförändringar stigit till toppen på den politiska agendan, detta som ett resultat av orkanen Katrina, Al Gores bok An Inconvenient Truth, publiceringen av IPCC AR4 samt Nobels fredpris till IPCC och Al Gore. Det sas att vetenskapen var fastlagd och nu krävdes det en radikal politik och handling från regeringar för att minska koldioxidutsläppen.

Sju år senare, med IPCC AR5, så har läget förändrats:

* Temperaturen har gått ner och klimatmodellerna har misslyckats att förspå detta samtidigt som IPCC påstår sig ha större säkerhet och avfärdar uppvärmningspausen som oförutsägbar klimatvariation.

* Substantiell kritik har kommit mot AR5 såväl som IPCC:s arbetssätt. Intern inom IPCC sörjer man att vetenskapliga och politiska inflytandet minskat. Media skriver inte mycket om AR5 och t.o.m. IPCC insiders förstår att en ändring krävs.

* Globala koldioxidutsläppen har ökad mer än förväntat och förståelsen har ökat för omöjligheten att möta utsläppsmålen.

* Misslyckandet av UNFCCC att lyckas med något annat än att komma överens om nästa möte.

* Växande insikt att man inte kan kontrollera klimatet genom reducera utsläppen..

* Europeiska länder och Australien backar från sina utsläppsmål då de förstår kostnaderna och att de är politiskt impopuära.

* Hårdare tonfall på båda sidor av politiska debatten där alarmistsidan hamnat i moralisk panik och överdrifter.

Till sist:

* Efter decennier har IPCC inte presenterat ett övertygande argument för hur mycket av uppvärmningen på 1900-talet som beror på människan.

* Den politiskt laddade retoriken har kontaminerat den akademiska klimatforskningen och institutionerna som stödjer klimatforskning så att individer och institutioner blivit advokater. Forskare som inte följer konsensus blir marginaliserade (svårt att få forskningsbidrag och artiklar publicerade) och som värst kallade förnekare.

* Beslutsfattare som behöver regional klimatinformation får ingenting eller helt felaktiga prognoser från klimatmodellerna.

Hur hamnade vi här i detta hårda landskap? Det finns många orsaker men det mest fundamentala skälet är att både problem och lösning överförenklades tillbaka 1990 av UNFCCC/IPCC. Man låste fast sig vid en konsensuskultur där bara en lösning fanns – att reducera koldioxidutsläppen. Det hela har också hyperpolitiserats där man introducerat fel både i vetenskap och beslutsprocesser. I pratiken har IPCC blivit fångar av sina egna antaganden.

Paradigmförlamning är oförmågan att se bortom nuvarande sätt att tänka. Det enorma vetenskapliga och politiska kapital som investerats i IPCC har blivit självförstärkande så det går inte att se hur man ska komma ur förlamningen så länge IPCC existerar. Med klimatmodellernas misslyckande att prognostisera uppvärmningspausen skulle det kanske vara bättre att ta ett steg tillbaka och se om vi kan hitta andra vägar att förstå och göra prognoser för klimatet.

Man har låst in sig på en typ av klimatmodeller som fokuserar på IPCC och detta har varit dyrbart i termer av pengar och personal. Det finns mycket lite plats för innovationer inom klimatmodeller. Vi har förlorat en generation av klimatforskare som fokuserat på klimatmodellerna istället för klimatdynamiken som att förstå solens roll, naturliga förändringar i olika tidsskalor och förståelsen av kaotiska processer. Speciellt gäller det kopplingen mellan atmosfären och haven med en tidsskala på dagar till tusentals år.

IPCC måste bort så forskare och beslutsfattare bättre kan göra sina jobb.

IPCC måste läggas ner så fort som möjligt, inte för att skydda patienten som lever i sin egen lilla kokong utan för att hindra att IPCC infekterar resten av oss. Tursamt nog verkar mycket av befolkningen vara immun vilket inte gäller alla regeringar. Försiktighetsprincipen säger att vi inte ska ta några risker och därför måste IPCC läggas ner.

tillbaka

Uppvärmningspausens orsak och verkan enligt IPCC

Det står mycket om uppvärmningspausen i IPCCs nya rapport AR5. Jag har läst med stort intresse om hur IPCC beskriver den och hur man förklarar dess orsaker och vad den kan få för effekter. Klimatmodellerna kan i allmänhet inte återge sådana långa uppvärmningspauser som den vi har nu. Detta uppmärksammades av klimatforskare redan för några år sedan men man fick problem att publicera, kanske var det en obekväm sanning. IPCC har gjort en prognos för hur temperaturen kommer att ändras mellan två tjugoårsperioder, nämligen perioderna 1986-2005 och 2015-2036, varvid man tagit hänsyn till uppvärmningspausen. Men när och hur kan prognosen utvärderas?

Jag har läst i IPCC-rapporten om uppvärmningspausen. Den kallas genomgående för hiatus i rapporten, ett ord som omnämns mer än femtio gånger. James Annan konstaterar i ett blogginlägg, som jag återkommer till nedan, se referenslistan, att den politiskt korrekta benämningen av uppvärmningspausen nu uppenbarligen har bestämts till hiatus (på engelska). På svenska tycker jag att den skall heta uppvärmningspaus. Någon däremot?

En bra beskrivning av vad uppvärmningspausen är finns i kapitel 11 på sidan 11-52, där man skriver om den globala temperaturtrenden :

… cirka 0.26 C per decade for 1984–1998 and cirka 0.04 C per decade for hiatus period 1998–2012.

Uppvärmningspausen yttrar sig alltså så att temperaturtrenden har minskat kraftigt sedan slutet av 1900-talet. Temperatutrenden har fallit från 0,26 C till 0,04 C per decennium, dvs. med 85% till endast 15% av sitt tidigare värde, från den ena femtonårsperioden till den andra. Detta är onormalt enligt klimatmodellerna vars simuleringar väldigt sällan resulterar i femtonårsperioder med så låga trender som 0,04 C per decennium.

På bloggar som är angelägna om att framhålla största möjliga klimathot har man visat på fiffiga diagram (gärna animerade) där uppvärmningspauser har förlöjligats som klimatskeptikernas våta drömmar eftersom sådana pauser påstås vara normala utslag av klimatets variation. Men i IPCCs rapport står det nu klart och tydligt, till exempel på sidan 9-29, att nästan inga klimatmodeller har kunnat reproducera den nuvarande uppvärmningspausen i sina historiska simuleringar.

En obekväm sanning?

Redan för några år sedan började klimatforskarna undra över den dåliga överensstämmelsen mellan klimatmodellerna och den då redan pågående uppvärmningspausen. Men det verkar som att detta var något av en obekväm sanning för det visade sig svårt att publicera resultat om detta. År 2010 försökte en grupp klimatforskare, Patrick J. Michaels, Paul C. Knappenberger, John R. Christy, Chad S. Herman, Lucia M. Liljegren och James D. Annan, publicera en vetenskaplig artikel i Geophycical Research Letters som visade detta, men artikeln blev refuserad. Historien berättas av James Annan i blogginlägget First. Artikeln finns numera publicerad på arXiv och därifrån kommer följande figur.

Michaels et al fig 1

Deras figur bekräftar vad IPCC säger i rapporten, att en femtonårstrend på 0,04 C per decennium är väldigt ovanlig i simuleringarna (figurens y-axel är i C per år och man skall alltså multiplicera med 10 för att få C per decennium). Den förekommer bara i några få procent av dessa. James Annan skriver med viss ironi i en kommentar till sitt blogginlägg att Thomas Stocker, när han presenterade IPCC-rapporten i Stockholm, beklagade sig över att så lite publicerats i peer-reviewad litteratur om uppvärmningspausen. Min reflektion är att visst är det så eftersom det är svårare att publicera obekväma sanningar.

tillbaka

Pehr Björnboms bloggpost 10-11:

Uppvärmningspausens orsaker enligt IPCC

Orsakerna till att klimatmodellerna inte kan återge uppvärmningspausen diskuteras på flera ställen i rapporten men en utförlig sammanställning finns i kapitel 9 i Box 9.2 som börjar på sidan 9-26. Man diskuterar tre olika möjliga orsaker nämligen intern variabilitet, ändrad strålning till och från jorden (radiative forcing) och att klimatmodellernas respons (på ökad koldioxid till exempel) är för stor, dvs. för hög klimatkänslighet.

Intern variabilitet syftar i IPCCs diskussion främst på havets förmåga att ta upp värme. Att atmosfären och havsytan inte har värmts upp utom de 0,04 C per decennium kan delvis bero på att dessa har kylts genom att värme tagits upp av havet därunder. IPCC menar att havet har fortsatt att värmas upp under uppvärmningspausen och att denna uppvärmning inte skulle ha minskat under uppvärmningspausen. Jorden skulle då värmas lika mycket men värmen skulle försvinna ned i havet. En sak som skulle kunna tyda på detta är att man inte märkt någon minskad trend i havsnivån vilket borde synas om havet uppvärmning minskat enligt IPCC. Men eftersom bara en tredjedel av havsnivåns ökning beror på haven uppvärmning (resten beror mest på issmältning) så undrar jag över hur man på så kort tid skulle kunna se en sådan ändring i havsnivåtrenden.

Ändringar i strålning till och från jorden kan ske på flera olika sätt och IPCC menar att detta kan ha skett. Men mycket av detta är mycket osäkert. Man menar att en del vulkanutbrott kan ha inverkat genom att bilda kylande aerosoler. Vidare finns det väldigt stora osäkerheter om hur andra aerosoler inverkar, speciellt de som kommer från mänsklig verksamhet. Även solen har varit i den del av sin strålningscykel där den avger minst strålning vilket har spelat in. Med större säkerhet kan man konstatera att det skett en viss avmattning i inverkan från växthusgaserna men detta kan långtifrån förklara uppvärmningspausen.

Att klimatkänsligheten kan vara för hög i klimatmodellerna medger IPCC kan vara en bidragande orsak till att de inte kan återge uppvärmningspausen. Men man menar att detta bara är troligt för en del klimatmodeller med ovanligt hög klimatkänslighet. Denna slutsats anger man som medelhögt trovärdig (medium confidence).

Man kommer sedan med en summering där man säger:

Sammanfattningsvis, den observerade senaste uppvärmningspausen, definierad som en minskning av den globala medeltemperaturavvikelsens trend under 1998-2012 jämfört med utvecklingen under 1951-2012, förklaras i ungefär lika hög grad av ett kylande bidrag från intern variabilitet och en minskad trend i extern inverkan av strålning (expertbedömning, medium confidence). Minskningen av extern inverkan av strålning beror främst på en negativ trend från både vulkanisutbrott och den nedåtgående fasen av solcykeln. Det finns dock låg tilltro (low confidence) till att kvantifiera strålningens roll i uppvärmningspausen, på grund av osäkerheten i storleken på den vulkaniska trenden och låg tilltro (low confidence) i fråga om inverkan från aerosoler.

Kunskapsläget verkar därför vara nog så osäkert. Att havet kan kyla på detta sätt är mycket rimligt men det finns tydligen inga direkta mätningar som visar att värmen hamnat där. Jag saknar också diskussion av hur modellerna simulerar moln i detta sammanhang. Varför skulle inte även ändrad inverkan av extern strålning beroende på ändringar i moln kunna var en orsak? Men något sådant omnämns överhuvudtaget inte.

En annan sak som inte heller diskuteras vad jag har sett i rapporten är vad som skulle kunna hända med värmen som går ned i djuphavet. Djuphavet är kallt, bara några få grader över noll och på vissa ställen till och med noll och något därunder. Värme som hamnar där lär inte kunna värme så stora delar av jorden, det blir bara i polartrakterna som så kallt vatten kan avge värme. Varför diskuterar man inte denna sak, jag antar att många skulle vilja veta mera om detta.

IPCC gör en prognos

IPCC gör på sidan 11-52 en anmärkningsvärd förutsägelse som man baserar på de orsaker till uppvärmningspausen som man kommit fram till. Man skriver:

Sammantaget, i avsaknad av stora vulkanutbrott – som skulle orsaka betydande men tillfällig kylning – och, förutsatt att det inte sker väsentliga framtida långsiktiga förändringar i solstrålningen, är det sannolikt (likely > 66% sannolikhet) att den globala medeltemperaturavvikelsen för perioden 2016-2035 relativt referensperioden 1986-2005 kommer att ligga i intervallet 0,3 C-0,7 C (expertbedömning, till en signifikant siffra, medelhögt förtroende (medium confidence)).

Detta illustreras av följande figur (Fig. 11-25 i IPCC-rapporten).

Fig 11-25ab

Det övre diagrammet (a), som jag visade även i förra fredagens blogginlägg, visar alla de 299 simuleringarna med klimatmodeller jämförda med observationerna. Det nedre diagrammet (b) visar samma data presenterade på ett annat sätt samt den ovan citerade prognosen för 2016-2035 inritad som ett streckat område med ett tjockt lodrätt streck mitt i området som markerar intervallet 0,3 C-0,7 C.

Detta är verkligen något att lägga på minnet. IPCC menar att detta är inom den prognoserbara tidsramen för klimatmodeller, dvs. högst tjugo år. Alltså kan man om drygt tjugo år, dvs. 2035, se om prognosen slagit in eller inte. Om uppvärmningspausen skulle fortsätta i tjugo år till så kanske den inte slår in. Men eftersom temperaturen redan stigit väsentligt jämfört med medelvärdet 1986-2005 så är den undre gränsen i IPCCs prognos inte långt ifrån dagens värde.

Man kan ju också fundera över hur mycket (eller lite) IPCCs prognos faktiskt innebär. Om IPCC kommer att göra nästa eventuella rapport, AR6, omkring år 2020 så är man mitt inne i perioden 2016-2035. Man kan då knappast säga så mycket om vad medeltemperaturavvikelsen för hela perioden kommer att bli även om temperaturen inte har stigit så mycket, eller ens om den fallit något.

Så IPCCs val av perioder att jämföra i sin prognos verkar faktiskt rätt strategiskt. Inte i nästa eventuella rapport, AR6, utan först i rapporten därefter omkring femton år från idag, AR7, kommer man alltså att behöva utvärdera sin prognos. Och när man väl är där kan man peka på att prognosen inte hade så stor sannolikhet (likely > 66% sannolikhet) och att experterna endast bedömde den som medelhögt trovärdig (medium confidence).

Det ser faktiskt ut som IPCC har helgarderat sig för åtminstone de närmaste femton åren.

Referenser

IPCC 2013. Kapitel 9: Evaluation of Climate Models.
IPCC 2013. Kapitel 11: Near-term Climate Change: Projections and Predictability.
James D. Annan (2013). First. James Empty Blog.
Patrick J. Michaels, Paul C. Knappenberger, John R. Christy, Chad S. Herman, Lucia M. Liljegren, James D. Annan (2013). Assessing the consistency between short-term global temperature trends in observations and climate model projections. arXiv:1309.5164 [physics.ao-ph]

 tillbaka

The IPCC’s ‘inconvenient truth’

I have a fairly lengthy op-ed that has been published in The Australian.The piece is titled  Consensus distorts the climate picture.  Unfortunately, it is behind paywall.  An editorial on the piece can be found [here], which is publicly accessible.  And yet another article in The Australian Climate Consensus Skewing Science, which is also publicly accessible.

Below is a short essay with my original title that conveys the main points made in my op-ed.

The IPCC’s ‘inconvenient truth’ — a pause in surface warming for the past 15+ years

Publication of the IPCC AR4 in 2007 was received with international acclaim. The vaunted IPCC process – multitudes of experts from over a hundred countries over a period of four years, examining thousands of refereed journal publications, with hundreds of expert reviewers – elevated the authority of the IPCC AR4 to near biblical heights. Journalists jumped on board, and even the oil and energy companies neared capitulation. The veneration culminated with the Nobel Peace Prize, which the IPCC was awarded jointly with Al Gore. At the time, I joined the consensus in supporting this document as authoritative: I bought into the meme of “don’t trust what one scientist says; rather trust the consensus building process of the IPCC experts.”

Six and a half years later and a week before the release of the IPCC 5th Assessment Report (AR5), substantial criticisms are being made of leaked versions of the Report as well as of the IPCC process itself. IPCC insiders are bemoaning their loss of their scientific and political influence.  What happened?

The IPCC was seriously tarnished by the unauthorized release of emails from the University of East Anglia in November 2009, known as Climategate.  These emails revealed the ‘sausage making’ involved in the IPCC’s consensus building process, including denial of data access to individuals who wanted to audit their data processing and scientific results, interference in the peer review process to minimize the influence of skeptical criticisms, and manipulation of the media.  Climategate was quickly followed by the identification of an egregious error involving the melting of Himalayan glaciers.  These revelations were made much worse by the actual response of the IPCC to these issues. Then came the concerns about the behavior of the IPCC’s Director, Rachendra Pachauri, and investigations of the infiltration of green advocacy groups into the IPCC. All of this was occurring against a background of explicit advocacy and activism by IPCC leaders related to CO2 mitigation policies.

The IPCC does not seem to understand the cumulative impact of these events on the loss of trust in climate scientists and the IPCC process itself. The IPCC’s consensus building process relies heavily on expert judgment; if the public and the policy makers no longer trust these particular experts, then we can expect a very different dynamic to be in play with regards to the reception of the AR5 relative to the AR4.

But there is another more vexing dilemma facing the IPCC.  Since publication of the AR4, nature has thrown the IPCC a ‘curveball’ — there has been no significant increase in global average surface temperature for the past 15+ years.

Based upon early drafts of the AR5, the IPCC seemed prepared to dismiss the pause in warming as irrelevant ‘noise’ associated with natural variability. Under pressure, the IPCC now acknowledges the pause and admits that climate models failed to predict it. The IPCC has failed to convincingly explain the pause in terms of external radiative forcing from greenhouse gases, aerosols, solar or volcanic forcing; this leaves natural internal variability as the predominant candidate to explain the pause.  If the IPCC attributes to the pause to natural internal variability, then this begs the question as to what extent the warming between 1975 and 2000 can also be explained by natural internal variability.  Not to mention raising questions about the confidence that we should place in the IPCC’s projections of future climate change.

Nevertheless, the IPCC appears to be set to conclude that warming in the near future will resume in accord with climate model predictions.

Why is my own reasoning about the implications of the pause, in terms of attribution of the late 20th century warming and implications for future warming, so different from the conclusions drawn by the IPCC? The disagreement arises from different assessments of the value and importance of particular classes of evidence as well as disagreement about the appropriate logical framework for linking and assessing the evidence – my reasoning is weighted heavily in favor of observational evidence and understanding of natural internal variability of the climate system, whereas the IPCC’s reasoning is weighted heavily in favor of climate model simulations and external forcing of climate change.

Scientists do not need to be consensual to be authoritative. Authority rests in the credibility of the arguments, which must include explicit reflection on uncertainties, ambiguities and areas of ignorance and more openness for dissent. I have recommended that the scientific consensus seeking process be abandoned in favor of a more traditional review that presents arguments for and against, discusses the uncertainties, and speculates on the known and unknown unknowns.

The growing implications of the messy wickedness of the climate change problem are becoming increasingly apparent. Lets abandon the scientific consensus seeking approach in favor of open debate and discussion of a broad range of policy options that stimulate local and regional solutions to the multifaceted and interrelated issues surrounding climate change.

 tillbaka

Lindzen: Understanding The IPCC AR5 Climate Assessment

Each IPCC report seems to be required to conclude that the case for an international agreement to curb carbon dioxide has grown stronger. That is to say the IPCC report (and especially the press release accompanying the summary) is a political document, and as George Orwell noted, political language “is designed to make lies sound truthful and murder respectable, and to give an appearance of solidity to pure wind.”

With respect to climate, we have had 17 years without warming; all models show greater tropical warming than has been observed since 1978; and arctic sea ice is suddenly showing surprising growth. And yet, as the discrepancies between models and observations increase, the IPCC insists that its confidence in the model predictions is greater than ever.

Referring to the 17 year ‘pause,’ the IPCC allows for two possibilities: that the sensitivity of the climate to increasing greenhouse gases is less than models project and that the heat added by increasing CO2 is ‘hiding’ in the deep ocean. Both possibilities contradict alarming claims.

With low sensitivity, economic analyses suggest that warming under 2C would likely be beneficial to the earth. Heat ‘hiding’ in the deep ocean would mean that current IPCC models fail to describe heat exchange between surface waters and the deep ocean. Such exchanges are essential features of natural climate variability, and all IPCC claims of attribution of warming to mans activities depend on the assumption that the models accurately portray this natural variability.

In attempting to convince the public to accept the need to for the environmental movement’s agenda, continual reference is made to consensus. This is dishonest not because of the absence of a consensus, but because the consensus concerning such things as the existence of irregular (and small compared to normal regional variability) net warming since about 1850, the existence of climate change (which has occurred over the earths entire existence), the fact that added greenhouse gases should have some impact (though small unless the climate system acts so as to greatly amplify this effect)over the past 60 years with little impact before then, and the fact that greenhouse gases have increased over the past 200 years or so, and that their greenhouse impact is already about 80% of what one expects from a doubling of CO2 are all perfectly consistent with there being no serious problem. Even the text of the IPCC Scientific Assessment agrees that catastrophic consequences are highly unlikely, and that connections of warming to extreme weather have not been found. The IPCC iconic statement that there is a high degree of certainty that most of the warming of the past 50 years is due to man’s emissions is, whether true or not, completely consistent with there being no problem. To say that most of a small change is due to man is hardly an argument for the likelihood of large changes.

Carbon restriction policies, to have any effect on climate, would require that the most extreme projections of dangerous climate actually be correct, and would require massive reductions in the use of energy to be universally adopted. There is little question that such reductions would have negative impacts on income, development, the environment, and food availability and cost – especially for the poor. This would clearly be immoral.

By contrast, the reasonable and moral policy would be to foster economic growth, poverty reduction and well being in order that societies be better able to deal with climate change regardless of its origin. Mitigation policies appear to have the opposite effect without significantly reducing the hypothetical risk of any changes in climate. While reducing vulnerability to climate change is a worthy goal, blind support for mitigation measures – regardless of the invalidity of the claims – constitutes what might be called bankrupt morality.

It is not sufficient for actions to artificially fulfill people’s need for transcendent aspirations in order for the actions to be considered moral. Needless to add, support of global warming alarm hardly constitutes intelligent respect for science.

tillbaka