Jordens historia – en fråga om eoner

En av de användbara sidor som Klimatupplysningen bjuder på är den som heter länkar. När jag har i uppgift att skriva ett inlägg så går jag in på den sidan och ser om jag kan hitta något nytt och intressant.

Igår hade Judith Curry en länk som, som det heter, fångade mitt intresse. Den handlade om ett massutdöende för 250 miljoner (inte miljarder) år sedan. Eftersom det finns de som hävdar att vår egen tid också är en tid av massutdöende och att den pågående uppvärmningen i sig kommer att medföra att otaliga arter kommer att försvinna, så tycks även JC anse att massutdöenden hör ihop med klimatfrågan.

Eftersom jag ju envist hävdar att varma perioder är gynnsamma för livet på jorden, så fanns det därmed anledning att läsa lite mer om vad som är känt om massutdöenden. Ganska snabbt kom jag ju därmed in på de mer existensiella frågorna om livet i sig. Vi vet ju att astronomer i dessa dagar letar efter planeter i andra solsystem i ett försök att ta reda på om vi ska förvänta oss att det finns liv på andra ställen i universum.

Och därmed kom jag snabbt in på frågan om jordens historia och om livets historia på jorden. Vetenskapen anser att jorden är ungefär 4,5 miljarder år gammal och att det fanns liv efter mindre än en miljard år. Sedan dröjde det ungefär 3 miljarder år innan det fanns, vad vi kallar, högre former av liv.

Detta skulle kunna innebära att om man hittar många jordlika planeter så är sannolikheten för att liv ska ha uppstått ganska stor. Men om vi utgår ifrån livet på jorden skulle det behövas en lång tid för att livet ska hinna utvecklas mot högre livsformer. Det skulle möjligen innebära att några egenheter hos vårt eget solsystem och vår egen planet möjligen kan ha varit väsentliga.

Här kommer min vana att lägga saker på minnet utan att nödvändigtvis kunna ange en källa att spela mig ett spratt. Jag påminner mig nu att för några år sedan så hölls det en Celsius-föreläsning där föreläsaren berättade att solens planetsystem är speciellt i det avseendet att det finns två jätteplaneter. (Det kan ha varit år 2011 då föreläsningen handlade just om liv i universum.) Det har gett systemet en stabilitet som möjligen är ovanlig, och som i så fall har bidragit till att jordelivet fått tillräckligt lång tid på sig.

En annan egenhet som ibland brukar nämnas är att vår måne bidragit till att hålla jordaxeln stabil, något som också bidragit till att ge livet på jorden mera tid. Hur som helst den första gåtan är ju hur livet en gång uppstod. Om det finns det en spännande och välskriven artikel hos BBC. Kort kan det sägas att det behövs (minst : ) två saker för liv, metabolism och information. Om man till detta lägger att ”grundenheten för allt liv” är den enskilda cellen så tillkommer, åtminstone för livet på jorden, ett skyddande hölje. Den stora frågan som forskarna ställt är helt enkelt vad som kom först.

Ett faktum som slog mig var också att enligt vissa teorier så behövde det tidigaste livet det energirika ultravioletta ljuset för att få igång sin metabolism. (Jag påminner mig i det sammanhanget att också James Lovelock i första upplagan av boken Gaia nämner att livet tål UV-strålning mycket bättre än vad ”de flesta” tror.)

Oavsett hur det gick till så utvecklades livet långsamt och ganska snart får man anta att livet började äta sig självt, d.v.s. att det var livet som skapade den näring som behövdes för metabolismen. Energin kom länge ifrån jordens inre men efter några hundra miljoner år så hade utvecklingen nått så långt att vissa livsformer kunde använda solens ljus som en ny energikälla. Därmed blev det möjligt att av två ”energifattiga” molekyler, koldioxid och vatten, tillverka något så energirikt som socker.

En oönskad biprodukt vid tillverkningen av sockret var molekyler av rent syre. De första hundratals miljonerna åren var syret inget större problem eftersom det fanns exempelvis järn och metan i överflöd som snabbt band syret. Det visade sig dock att medan kolet återanvändes och det uppstod ett kretslopp för kolet så tog metanet och så småningom det fria järnet slut. Däremot räckte vattnet till så att det frigjordes alltmer syre som steg upp ur haven och så småningom blev en väsentlig del av atmosfären.

Detta tycks ha lett till ett tidigt massutdöende. Dels tror man att så länge som atmosfären innehöll en stor andel metan och koldioxid så var planeten tillräckligt varm för det dåvarande livet, men när metanet ersattes med syre så blev det kallare. (Inom parentes sagt (bokstavligt), kan det vara värt att notera att i dessa klimathotstider så vore det inopportunt att också nämna vattenångan som en viktig växthusgas. : )

Dessutom var ju det tidigaste livet anaerobt, d.v.s. det krävde en syrefri miljö. De livsformer som inte lärde sig att leva med syret drog sig undan till syrefria miljöer på havsbotten eller djupt nere i jorden.

En av de frågor som aktualiserats av klimatfrågan är det faktum att solen långsamt blir allt starkare, och enligt en uppgift handlar det om 6% på en miljard år och man talar om ”svaga-solen-paradoxen”. För fyra miljarder år sedan så var solen alltså 25 % svagare än idag och då är frågan hur jorden kunde vara tillräckligt varm. Den populära förklaringen är att jorden bombarderades av ett regn av små och även lite större meteoriter och även vatteninnehållande kometer, som bidrog till att hålla planeten varm. Dessutom anser man att det fanns tillräckligt med metan och koldioxid för att få en tillräcklig växthus-effekt.

När vi skeptiker påpekar att under tidigare perioder så har koldoxidhalterna i atmosfären varit mycket högre än idag så säger man istället att

  • visst, men då var solen svagare.

Eftersom de perioder som vi syftar på alla inträffat under den senaste halvmiljarden år så kan det visserligen vara sant att solen var svagare, men det handlar då om en skillnad om mindre än 3 %.

Eftersom ljusstyrkan avtar med kvadraten på avståndet så motsvarar en 3% svagare sol detsamma som om jordens avstånd till solen skulle vara 1,5% större. Det är då värt att notera att under vår sommar är avståndet till solen 3% större än mitt i vintern.

Jordens historia brukar indelas i eoner, fyra stycken, som i sin tur består av eror som indelas i perioder och slutligen indelas dessa i epoker. Eonerna kallas Hadeikum, Arkeikum, Proterizoikum och Fanerozoikum. Eftersom jag gissar att namnet Hadeikum anspelar på det grekiska dödsriket Hades så övergår jorden från Hadeikum till Arkeikum när livet uppstår, och eftersom det är de tidiga, d.v.s de äldsta livsformerna som kommer först så får nästa eon heta ”den gamla tiden”.

Den eonen övergår så småningom i Proterozoikum vars namn antyder att det handlar om tidiga former av djurliv. Det viktiga är kanske att det har uppstått olika former av symbios. Det handlar då ofta om att större celler inte kunnat lösa upp och tillgodogöra sig näringen i mindre celler som de infångat. Några viktiga exempel är mitokondrier, som fiins i alla levande celler och kloroplaster som står för fotosyntesen i växtceller.

Den allra viktigaste ”innovationen” är antagligen cellkärnan, d.v.s. uppkomsten av eukaryota celler.

De eukaryota cellerna kan kanske ses som en tidig instans av ett allmänt fenomen i naturen, nämligen att arter som hittat sätt att ge sin avkomma bättre chanser har en tendens att öka i antal och att konkurrera ut andra arter. Detta brukar så småningom leda till ”evolutionary radiation”, ett begrepp som jag inte hittat något svenskt namn på men som innebär att en framgångsrik livsform förökar sig till den grad att avkomman måste börja specialisera sig vilket därmed ger upphov till nya arter.

Exempelvis har alla fåglar uppstått ur en framgångsrik föregångare och likaså alla däggdjur. I däggdjurens fall handlar det om kombinationen av livmoder och bröstmjölk, i fåglarnas om starka skal och flygförmåga.

Hur som helst med de eukaryota cellerna så kan livet utvecklas vidare och det kan uppstå samarbete mellan celler av samma ”art”. Samarbetet blir så småningom alltmer organiserat tills man kan tala om verkligt flercelliga organismer.

Proterozoikum varade till ungefär 540 miljoner år BP (before present – före nu) och öveergick då till Fanerozoikum, ett ord som tycks innebära att djuren blivit synliga, möjligen helt enkelt tillräckligt stora. Fanerozoikum inleds med vad som kallas den kambriska revolutionen då på 100 miljoner år ”alla familjer av växter och djur uppstår”.

Samtidigt som livet långsamt utvecklas så förändras också jordytan. Jorden har genom årmiljarderna samlat på sig så mycket vatten så att mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av ytan täcks av hav. Det som inte täcks av hav, d.v.s. landet, rör sig hela tiden långsamt över jordytan. Ibland har nästan allt land samlats i en superkontinent och ibland har det varit ett antal mindre kontinenter.

Under ett par hundra årmiljoner före fanerozoikum var jorden tydligen riktigt kall och begreppet snöbollsjord har förekommit. Anledningen var förmodligen att det under dessa årmiljoner fanns två superkontinenter, först Rodinia som långsamt började brytas sönder för ungefär 750 miljoner år sedan och de nya pusselbitarna samlades ganska snart (geologiskt sett) ihop igen till en ny superkontinent Pannotia, som gick isär igen varefter det bildades två superkontinenter, Gondwana och Laurasia.

Det förefaller som om stora kontinenter ofta har inneburit kalla klimat och små kontinenter som omflutits av hav har givit upphov till varmare perioder. Det nuvarande klimatet skulle antagligen ha varit betydligt behagligare om inte Sydamerika skilts från Antarktis för 40 miljoner år sedan. och Syd- och Nordamerika förenats för en tre fyra miljoner år sedan.

För att återvända till den fråga som inspirerade detta inlägg, d.v.s. frågan om massutdöenden så har jag väl inte blivit så oerhört mycket klokare. Det enda massutdöende som tros ha varit riktigt ”plötsligt” var det när dinosaurierna försvann. Det finns en stor samstämmighet om att den orsakades av det meteoritnedslag som träffade Yucatan-halvön för 65 miljoner år sedan och som man tror ledde till en kanske tre år lång vinter.

Det finns teorier om att det massutdöende som ägde rum för ungefär 250 miljoner år sedan kan ha påverkats av att jorden relativt snabbt blev ett antal grader varmare, men annars är det oftare kalla perioder som varit ogynnsamma.

För att avsluta med en alldeles privat fundering så lär det vara så att när det gäller arter som är beroende av varandra så försvinner de samtidigt därför att livsbetingelserna förändrats, men om det är arter som konkurrerar om samma nisch avseende föda och/eller boplatser så brukar den ena så småningom helt konkurrera ut den andra. Jag tror därför att de flesta massutdöenden varit långsamma och oftast berott på att det uppstått ny arter som kunnat konkurrera ut de gamla.

Dela detta inlägg

28 reaktion på “Jordens historia – en fråga om eoner

  1. 2
    Sten Kaijser Inläggsförfattare

    Tack Sören,

    jag har rättat. Så för att alla ska veta vad som var fel så talar jag härmed om att det var redan i första stycket som det råkade vara fel.

  2. 3
    Carin S

    Mycket intressant. Men jag drar mig till minnes ett TV program där en forskare visade på att dinosaurierna inte alls dog ut snabbt utan fanns även efter lagret med iridium (som tydligen bildas vid nedslag av meteorer). Tyvärr ingen källhänvisning. Sedan är ju frågan vad snabba massutdöende innebär I tid. Är det dagar, år, sekler, millenier eller miljoner år? En annan sak som kan ha lett till dinosauriernas massdöd kan ha varit att gräs blev en ny gröda. Gräs är svårnedbrutet I magen på de flesta djur men en annan sak som gräs gör är att tända eld på sig (gräs skapar en gas ovanför sig med otrolig hetta vid förbränningen) för att ta död på sina konkurrenter av växter. Så man kan ju fråga sig om nykomlingen gräs hade ett ‘blad’ med I leken. Dels svårnedbrutet I magen samt eldade upp övriga växter. Men bara mina funderingar…

  3. 4
    Sten Kaijser Inläggsförfattare

    Tack Carin S,

    Eftersom det fanns många arter av dinosaurier så skulle jag tro att du har rätt. Jag har en annan (egen) teori som handlar om att alla pståenden om att en djurart saknar naturliga fiender är felaktiga. Anledningen är att ”de nyfödda” alltid har fiender. Jag kan alltså mycket väl föreställa mig att exempelvis några däggdjur kunde specialisera sig på dinosaurie-ägg eller dinosaurieungar- Det spelar ju ingen roll om de vuxna går omkring ohotade om det inte kommer några efter.

  4. 5
    Lasse

    Tack Sten
    Man kan inte dra alltför stora slutsatser av historiska förhållanden vad gäller klimatet och atmosfären.
    Nyligen gjorde nån det utan att observerat att plattorna flyttat kontinenter så att Antarktis var betydligt större då.
    Jorden har en, vad jag tror, rätt unik strömning av energi från överskottszoner till zoner där utflöde kan ske.
    Atlanten är intressant!

  5. 6
    Christopher E

    #3 Carin S

    Problemet med hypoteser om vad som egentligen utrotade dinosaurier om det inte var en asteroid, är ju det verkligen var ett snabbt massutdöende inte bara för dinosaurier utan för en mängd djur- och växtgrupper på både land och i hav.

    Det har gjorts ströfynd av dinosaurben i lager som antas vara över iridiumlagret. Men det kan helt enkelt röra sig om ben som omlagrats i yngre lager från ett äldre. Du kan tex finna dinosaurben i en flodbädd idag som likt andra stenar härstammar från omgivande berggrund. Det betyder inte att dinosaurier levde nu om någon i framtiden gräver ut denna flodbädd och finner benet. För att trovärdigt visa att dinosaurier levt efter asteroidsmällen behövs någorlunda hela skelett i ett sammanhang.

    Någon enstaka radioaktiv datering som med liten marginal hamnar över den etablerade åldern för iridiumlagret räcker inte heller. Felkällorna är för stora.

    Ett annat feltänk är att antalet arter tunnade ut redan innan nedslaget. Det är en illusion helt enkelt beroende på att så få fossil bevaras. Om en art bevaras mycket sällan och gränsen för dess utdöende sätts vid yngsta fyndet är det ju inte med nödvändighet korrekt. Den kan ha levt lika länge som den vanligt bevarade arten parallellt. Desto ovanligare art, desto troligare att yngsta fyndet är längre ifrån massutdödsgränsen.

    Med dinosaurier avser jag inte fåglar ovan. För de fjäderklädda dinosaurier vi kallar fåglar överlevde ju som bekant asteroiden, så egentligen dog inte dinosaurierna ut alls.

  6. 7
    Lasse

    #6
    En liten släng av denna typ av väder/klimat fick vi ju förra tisdagen. Lätt att föreställa sig domedagen då.
    SMHI skulle analysera nedfallen för att klargöra orsaken, sand från Sahara eller sot från Portugal, nån som sett något om detta?

  7. 8
    Thomas P

    Blandade kommentarer:
    Ökningen av syrehalten var så långsam att det är tveksamt om man kan kalla det en massutrotning. Arter dör hela tiden ut och nya tillkommer, och om ”massutrotningen” är långsammare än den takten så syns den inte. Vi vet väl egentligen ingenting om artsammansättningen så långt tillbaka i tiden.

    När det gäller konkurrent mellan liknande arter måste man tänka på parasiter och sjukdomar. Börjar en art få överhanden och får större population drabbas den också lättare av epidemier medan sjukdomar har svårare att spridas bland arten med färre individer. Detsamma gäller uppkomsten av specialiserade rovdjur som lär sig jaga den vanligare arten.

    Evolutionen av gräs hade än större effekt än Carin tar upp. Gräs är effektivare på att producera syra i rötterna för att bryta ned mineraler och skaffa sig näring. Denna erosion förbrukar även CO2 och bidrog till att halten sjönk och vi fick kallare klimat.

    Dinosaurierna hade börjat minska redan innan meteoritnedslaget. Om de försvunnit ändå är tveksamt, men de befann sig i ett sårbart läge. Fast egentligen är de ju kvar eftersom fåglarna är direkta ättlingar. Vi väljer bara lite inkonsekvent inte att kalla dem dinosaurer.

  8. 9
    Roland

    #3 Carin S

    Ja om man nämner Marco Polo upptäcktsresor så beskriver han drake, men notera att
    namnet ”dinosaurie” kom 1841 av den brittiska komparativa anatomisten Sir Richard Owen! Före 1841 var det vanligaste ordet för dinosaurie ”drake”.

    Pliny the Elder även Herodotus nämner flygande reptiler även om man nämner Ulysses Aldrovandus beskrev själv att an hade sätt 1572 en mil från Bologna.

  9. 10
    Roland

    Mina funderingar :
    Om man räknar nedgången av jordens magnetfält har uppmätts vetenskapligt sedan 1835. Om man då tar på denna information kan vi bestämma att fältet var väsentligt starkare tidigare.

    Skulle då ett högre fuktinnehåll i atmosfären också ha fungerat som ett paraply för då att blockera mycket av den inkommande (UV) strålningen?
    Vi utsätts för mycket högre nivåer av UV-strålning än de människor som levde för fleratusen årsedan och vi har den väl dokumenterade ökningen av cancers för att bevisa det.
    Vad var då den extra vikten av volym av vatten som suspenderats i luften som kanske orsakade atmosfären att väga 2,0 till 2,2 gånger den nuvarande mängden?

  10. 11
    Arne Nilsson

    Mycket bra historiebeskrivning. Möjligen fick jag veta detta redan i skolan men i så fall i en annan form som gjorde att det inte intresserade mig. Att dinosaurierna inte dog ut utan att vi har dem kvar idag fast de är mindre och oftast flygande är ju intressant idag när man talar om massutdöende. Arter kommer och går, några lever längre än andra. Vilka arter behövs för att jorden ska må bra? Inte vet jag. Några verkar tro att vissa arter är mer bevarandevärda än andra.

  11. 12
    tty

    #6

    ”Ett annat feltänk är att antalet arter tunnade ut redan innan nedslaget. Det är en illusion helt enkelt beroende på att så få fossil bevaras. Om en art bevaras mycket sällan och gränsen för dess utdöende sätts vid yngsta fyndet är det ju inte med nödvändighet korrekt. Den kan ha levt lika länge som den vanligt bevarade arten parallellt. Desto ovanligare art, desto troligare att yngsta fyndet är längre ifrån massutdödsgränsen.”

    Instämmer! Denna skenbara ”uttunning” är ett så universellt fenomen att det t o m fått ett namn inom paleontologin: ”Signor-Lippseffekten”. Det yngsta fossil man hittar är bara ett terminus post quem, d v s utdöendet inträffade efter den tidpunkten.

    En annan invändning man ofta hör mot ett plötsligt utdöende är ”var är alla skelett?”. Det visar att vederbörande inte fattat hur sällsynt fossilisering är och hur få fossil vi hittills hittat. Det fanns dinosurier i ca 150 miljoner år. Jag vet inte hur många dinosauriefossil som hittills hittats, men det är definitivt mindre än en miljon, alltså mindre än ett per 150 år (det finns flera intervall om flera miljoner år utan några dinosaurfossil). Åtminstone stora dinosaurier var troligen långlivade, men de blev nog knappast mer än 100 år i snitt. Om samtliga dinosaurier dog i princip samtidigt vid Chicxulub-nedslaget blev det alltså knappast mer än 100 års dödlighet samlad i ett lager. Det är tveksamt om vi rent statistiskt ens kan vänta oss att ha hittat ett av dessa skelett.

    Frågan om gräsens expansion och betydelse är intressant. De äldsta primitva gräsen uppträder i norra Gondwana (norra Sydamerika, Afrika, Indien) i sen Krita. De tycks ha ingått i undervegetationen i fuktiga skogar och träsk, utom i Indien där de uppträder även i torrare miljöer. En hypotes är därför att ”torrmarksgräs ” utvecklades på den då isolerade indiska kontintenten och spred sig under Eocen då Indien kolliderat med Asien. Grässtäpper är en betydligt yngre företeelse, de dyker upp i tidig oligocen, parallellt med den första istiden i Antarktis och slutet på det eocena klimatoptimat. Sedan dess har andelen gräsmark i stort sett ökat kontinuerligt, i synnerhet sedan C4-gräs som är anpassade till låga CO2-halter blivit viktiga under miocen för ca 15 miljoner år sedan. Idag är ju gräs viktiga i nästan alla biotoper, och så universella att BBC hade extremt svårt att hitta ”gräsfria” miljöer som bakgrundslandskap i sin serie ”Dinosauriernas Värld”. De flesta bilderna är från två mycket udda och ålderdomliga vegetationstyper i Gondwana, den tempererade araukanska regnskogen i mellersta Chile och ”serpentinfloran” på Nya Kaledonien. Här finns en mycket bra översikt över gräsens historia:

    http://depts.washington.edu/strmbrgl/StrombergLab_website/Publications_files/Str%F6mberg_2011_AREPS.pdf

    En annan viktig förändring av vegetationen som också skedde i samband med dinosauriernas utdöende men som nog är mycket mindre känd är uppkomsten av tropisk regnskog. Trots det varma klimatet under Krita har inga fynd gjorts som kan tolkas som sluten tropisk regnskog, men sådana uppträder bl a i Denverbäckenet i USA bara några tiotusental år efter Chicxulub-nedslaget, fast de då ännu är artfattiga. En ganska plausibel teori är att betestrycket från de stora dinosaurerna var så starkt att skogar med slutet kronskikt helt enkelt inte uppstod i tropiska områden (liksom elefanter gör idag välte troligen dinosaurier träd för att komma åt bladverket i trädkronan). De första tio miljonerna år eller så efter dinosauriernas försvinnande var ju unika i så måtto att det inte fanns några stora växtätare på Jorden.

  12. 13
    Lasse

    En annan intressant fråga är väl när våra fossila tillgångar började inlagras.
    Hur såg det ut och vad skiljer olja från kol?
    När det gäller olja och gas så är de väl ett destillat av underliggande kollager som tursamt fångats i överliggande lager.
    Hur har denna form av inlagring påverkat vår atmosfär?

  13. 14
    tty

    ”Före 1841 var det vanligaste ordet för dinosaurie ”drake”.”

    Det kanske bör påpekas att den första dinosaurien (Megalosaurus) beskrevs vetenskapligt först 1824.

  14. 15
    tty

    #13

    Nej, kol och olja uppstår på helt olika sätt. Kol är något förenklat torv som blivit överlagrad av sediment och komprimerad. Med tiden sker ofta en viss ”torrdestillation” där flyktigare beståndsdelar försvinner och mer eller mindre rent kol blir kvar. Kollager har uppstått ända sedan de första större landväxterna dök upp under Devon medan de yngsta brunkolslagren i mellaneuropa faktiskt är från den förra mellanistiden för ca 100 000 år sedan. De största kollagren är från karbonperioden, detta beroende på att det då var en istidsepok. Under istiderna växte stora sumpskogar i tropikerna som under mellanistiderna översvämmades och täcktes av marina lager. Detta upprepades många gånger varför det ofta finns hela serier av kolflötsar med mellanliggande marina lager. I Australien är de stora kollagren något yngre, från Perm. Under Karbon var Australien istäckt men under Perm, då isarna krympt, fanns där stora Glossopteris-skogar som väl var en motsvarighet till dagens tajga.

    Olja däremot uppstår ur kerogenrika sedimentära bergarter (oftast skiffrar). Dessa har avlagrats i syrefattiga eller syrefria miljöer där det sjunkande organiska materialet inte blev uppätet av bottenlevande organismer. Oftast rörde det sig om relativt grunda hav, men någon gång också stora sötvattenssjöar. Dessa avlagringar kallas för ”source rocks”. Sedan bli det mera komplicerat. Source rocks måste värmas upp så att kerogenet ”kokas ur” och börjar vandra i berget (eftersom det är mycket lättare än berg). Är förhållandena de rätta ”fastnar” oljan i någon form av ”trap” bestående av poröst berg med ett oljetätt ”lock”. Sådant porösa berg kallas ”reservoir rock”. Detta är dock sällsynt. Oftast läcker gasen och oljan i stället så småningom upp till markytan eller havsbottnen och försvinner. Denna process pågår kontinuerligt. De äldsta kända oljefälten innehåller senproterozoisk olja (ca 600 miljoner år), de yngsta miocen-pliocen olja (3-5 miljoner år). En mycket stor del av all olja är dock från krittiden för ca 100 miljoner år sedan då stora delar av djuphavet under ett par perioder var syrefritt och stora mängder alunskiffrar avlagrades. Det nya med utvinning av olja med ”hydraulic fraccing” är att man då även kan utvinna en del av den olja som fortfarande finns kvar i icke-porösa ”source rocks”. Detta är mycket mer än som finns i ”reservoir rocks” så mängderna blir stora även om nan (än så länge) bara kan komma åt en liten del av oljan.

    Naturgas kan komma både från olja och kol. Det finns i princip alltid en andel lätta kolväten i oljefält, vissa fält ”gasfält” innehåller i stort sett bara gas.
    Men det finns även ofta metangas i kolflötser. Detta är den fruktade explosiva ”gruvgasen” som är orsaken till de flesta olyckor i kolgruvor. I vissa fall finns det så mycket metan att det lönar sig att borra sig ned till djupt liggande kollager och utvinna gasen (eventuellt efter att ha ”fraccat” kolet).

    Både kol- och oljebildning innebär naturligtvis att kol försvinner ur atmosfären/havet och lagras i berggrunden. Kvantitativt är det dock en bråkdel av det kol som lagras som karbonatsten (kalksten, dolomit) och/eller försvinner ned i manteln via subduktion. Det förekommer en viss ”återströmning” av kol till biosfären från alla dessa ”sinks”, men netto minskar nog mängden kol i biosfären långsiktigt.

  15. 16
    Roland

    #13 Lasse

    Tänk på vad som händer om du snabbt begraver en stor mängd vegetabiliskt material i marken. Processen med sönderdelning ger värme som börjar dehydrera det vegetabiliska materialet. Vattenförlusten orsakar då emellertid en ytterligare uppvärmning av insättningen. Genereringen av värme och genom uttorkning medför mer uppvärmning, vilket i sin tur orsakar ytterligare vattenförlust. Om då processen är så stor att värmen inte släpps snabbt, fortsätter då cykeln med uppvärmning och torkning snabbt. Notera att om temperaturen skulle vara högre skulle kolet bildas snabbare.

  16. 17
    Kenneth Mikaelsson

    Blir lite problem när man ska förklara förekomsten av kolväten på andra himlakroppar dock…

  17. 19
    Sten Kaijser Inläggsförfattare

    Tack tty,

    jag hade egentligen tänkt skriva i början av artikeln att vi har ju kommentatorer på bloggen som kan mycket mer om det här än vad jag gör

    för att sedan tillägga att eftersom ni inte är skribenter så får någon av oss göra det om vi vill ha ett inlägg med ett historiskt perspektiv.

    Jag hade egentligen hoppats att någon skulle ta fasta på att solstrålningen på sommaren är 6% svagare än på vintern. Om vi hade 10 gånger högre koldioxidhalt för 250 miljoner år sedan så var solen bara 1,5% svagare än idag.

  18. 20
    Thomas P

    Sten #19 Du får vara försiktig med att blanda ihop säsongsmässiga variationer i solinstrålning med en långvarig förändring. Haven och i mindre mån mark buffrar värme så en vinter inte räcker för att man skall få fullt genomslag. Jämför med skillnaden mellan ESC och TCS.

  19. 21
    Sten Kaijser Inläggsförfattare

    Thomas P,

    Visst är det olika saker men det jag utan att ännu ha försökt att räkna på det ändå vill antyda är att

    en svagare sol — argumentet

    inte är så starkt som många vill tro

  20. 22
    Lasse

    #15 tty
    Alltid så informativ-tack.

    #18 Svempa
    WSJ inleder föga smickrande att både surt regn och klimatfrågan lyftes upp först i Sverige.
    De var bägge en krigsförklaring mot kol till förmån för kärnkraften.

  21. 23
    Thomas P

    Sten #21 Min vana trogen föredrar jag att lita mer på de som faktiskt räknat på saken.

  22. 25
    Thomas P

    Lasse #24 Skulle det vara bättre att lita på Stens. ”Titta vad jag kommit på. Det är säkert ingen av alla forskare inom området som tänkt på tidigare”? Detta baserat på en blandning av intuition och önsketänkande men inte minsta försök att räkna på saken.

  23. 26
    Daniel Wiklund

    Vi får väl vända oss till klimatforskaren Johan Jansson som igår i TV framförde vikten av att ha planetskötare. Som också tyckte att när det gäller köttkonsumtion så är det viktigt att återinföra söndagssteken. Och allra viktigast var det att inte kasta bort mat, utan att äta upp allt på tallriken. Med såna klimatforskare så överlever nog planeten jorden några miljarder år till. Han är väl en forskare i din smak Thomas P.

  24. 27
    Ingemar Nordin

    Thomas p #25,

    Mer och mer rent hat och hån från din sida? Hur skulle det vara om du själv gav en referens av någon som räknat på saken?

    Dina emotionella utbrott kanske går hem på fina alarmistbloggar. Men de hör knappast hemma här.

  25. 28
    Thomas P

    Ingemar #27 ”Dina emotionella utbrott kanske går hem på fina alarmistbloggar. Men de hör knappast hemma här.”

    Tvärtom anpassar jag mig bara till hur den här bloggen fungerar, även om du tydligen saknar tillräcklig självinsikt för att inse hur dina egna inlägg mest består av just hat och hån, som inte sällan når direkt osmakliga nivåer.

Kommentarer inaktiverade.