Gästinlägg: Kålnyheter

vitkål

Britt Mauritzson har skrivit en pastisch på faran med kål. Nöjsam läsning!

Den farliga kålen -

 ett hot mot mänskligheten?

Efter decennier av vetenskapliga studier kom för ett antal år sedan ett forskarlag i USA fram till det omvälvande och chockerande resultatet: Kål har inte, som man trott, varit till gagn för människorna utan håller rentav av på att förgöra jordens invånare. I laget ingick svensken, Bengt Bengtsson, som spelat en framträdande roll inom miljöforskningen. Hans medverkan ska inte underskattas, Sverige har stolta traditioner inom vetenskapen, ett land som alltid gått i spetsen.

Forskningen utvecklades snabbt, mycket snabbt och FN bildade UCAC vars uppgift blev att undersöka på vilket eller vilka sätt kålen tar kål på folk. Ett stort steg för mänskligheten. Vid ett avgörande symposium med många ditflugna potentater från när och fjärran fastställdes enhälligt det farliga och inte minst omoraliska i att odla, äta och – hör och häpna – sopsortera kål, alla sorters kål: vitkål, blomkål, brysselkål, rödkål, grönkål, svartkål, salladskål, broccoli, savoykål, senapskål och flera andra sorter.

Efter trägen och ofta ideell, för att inte säga politisk, bearbetning och utveckling av de vetenskapliga studierna samt ideliga datakörningar är nu forskarvärlden överens, nästan till 100 % – kålfördärvet måste upphöra! Planeten som vi känner den kommer annars att gå under. Kål innehåller mycket C-vitamin och det var just detta förrädiska vitamin, i kombination med kålens övriga egenskaper, som gjorde den annars så uppskattade födan intill döden fördärvlig.

Runt om i världen bildades organisationer och föreningar som såg upp till UCAC, även om man inte hade så noga reda på de bakomliggande faktorerna, på kemin, siffrorna och de vetenskapliga resultaten. Kålen var farlig och skulle utrotas. Framsynta företagsledare såg framför sig en kommersiell möjlighet serverad på en bricka, speciellt blev ivern stor inom EU. Här hade man världens chans att med komplicerade metoder förgöra något så enkelt som en basföda, vilken tidigare betraktats som näst intill livsnödvändig. Kraftiga subventioner utlovades av politikerna och goda avanser hägrade.

Sverige tog givetvis ledningen. Gamla organisationer som Världsnaturföreningen, Naturvårdsförsamlingen, Aktivister utan gränser, Jordens Vänkrets med flera behjärtansvärda sammanslutningar fick vind i seglen. Äntligen fick de en reell uppgift att sätta tänderna i. Nu skulle de ta plats, nu skulle bidragen från staten och allmänheten rinna in som ärtor på ett löpande band. Annonser med texter som ”Kålhotet lägger sig som en skugga över våra barns och barnbarns framtid” eller ”Lev idag, i morgon har följderna av kålfrosseriet dödat oss.” Och så fanns det alltid ett postgiro som man kunde skicka in sina pengar till. Men vad betydde UCAC? Folk googlade och läste på, träffarna var många: United Countries Against Cabbage.

En del tjurskalliga forskare och ganska många gamla ex-professorer och andra envisa naturvetare protesterade. De hade visserligen digra utbildningar och lång erfarenhet men det hjälpte inte, de kunde inte inse faran med de goda och närande kålsorterna, hur de än räknade – och det med olika graders ekvationer och en massa bråk.

Det ryktades att barn och väldigt unga började få svårt att sova. De små liven omgärdades på alla sidor av de vuxnas upprörda tal om KÅL, HOT och DÖD, och det räckte för att störa deras nattro. I skolorna övergav man de gamla felaktiga och otidsenliga läroböckerna och kopieringsmaskinerna gick varma. Pedagogerna skickades på kurser för att insupa den nya läran som skulle förmedlas till alla elever, från förskolan upp i gymnasiet.

Några filmskapare skyndade sig att göra dokumentärer om eländet. I Hollywood stod skådespelargräddan i kö för att få visa upp sig i de storslagna katastroffilmer som avlöste varandra. På duken vandrade skådespelarna i slaskig kål upp till knäna, medan deras framför spegeln ambitiöst inövade miner och ansiktsdrag förvreds av smärta där de kämpade i sörjan. I biosalongerna tuggade publiken på naglarna och led med de utsatta. ”Aldrig att de får i mig den minsta kålgnutta mer!” tänkte mer än en ur publiken på väg ut från föreställningen.

”Om man äter 7 kg vitkål är man dödens lammunge”, sa en känd aktivist i ett av radio P1:s populäraste sommarprogram. ”Smärtorna blir outhärdliga och utsläppet av metan obeskrivligt. Det räcker inte med sex kålfria middagar i veckan. Kanske är allt redan för sent och vi kan inget göra, mänskligheten kommer att drabbas hårt och förmodligen gå under – i alla fall i slutet av århundradet”. Han hyllades som en rockstjärna av radiolyssnarna och hans ansikte slets nästan ut på teve där han tillbringade mycken tid i morgonsofforna.

En forskare vars förordnande var på väg att ta slut skrev en avhandling som togs upp i radions vetenskapskvart. ”Kål kan ge svår allergi”, hette inslaget. Den kvinnliga programledaren lyssnade intresserat. Det gick nästan att höra hur hon nickade bejakande till hans ord, i alla fall kunde man föreställa sig det. Han förklarade hur han och hans team hade experimenterat på råttor. Dessa hade fått äta så mycket de ville ur en stor binge kålrot under en veckas tid. De mådde naturligtvis pyton och inte som råttor när de sju dagarna hade passerat. De kräktes floder och låg där slöa, slappa och uttorkade i sina burar. ”Hur rädd ska man vara?” frågade reporterkvinnan med lustfylld rysning på rösten. Forskaren redogjorde för de scenarier som teamet hade gjort upp. Resultatet var inget för en hypokondrikers öron: fruktansvärda smärtor och svår andnöd – inte genast men efter ungefär 5-7 timmar. Döden uteslöts inte.

Påtryckningsgrupper bildades skyndsamt över hela Europa, ja över hela världen. ”Bad news travels fast”, som ett gammalt ordspråk lyder. Svensk television visade återkommande upplysningsprogram, och på städernas bussar kunde man läsa affischer där det under en knuten näve med enorm kursiverad Ariel Black-text stod: ”Vi måste alla vara solidariska och sluta konsumera kål. Gör DIN del!” De stora butikskedjorna skyltade med ersättningsvaror, t ex ekologiskt odlad potatis, sojabönor, quinoa, couscous, maskrosblad, tång och granskott men också hederligt växthusodlade tomater, som vuxit extra snabbt med hjälp av massor av den livgivande koldioxiden och betingade minst 175 kronor per kilo. De stora tidningarnas ledarsidor, både på papper och på nätet, fylldes med indignerade utrop, och sällan har deras moraliska ställningstaganden varit så övertygande och så delade.

Kring Sveriges köksbord gick diskussionens vågor höga. Var det rätt att förbjuda kål? Var fanns bevisen på den stora faran? Skulle verkligen mänskligheten gå under – på grund av kål? Vad kunde man bidra med för att förhindra katastrofen? Gick det att leva utan kål? Upprop, demonstrationer och insamlingar dök upp som dagliga företeelser. Skatterna sköt i höjden.

”Jag minns hur de va i början av 50-talet”, sa Karl Johansson, pensionerad gummiarbetare, när Televisionens Sydnytt besökte honom, ”mor bruka laga kålsoppa vareviga torsdag och vi åt så vi nära sprack …” Saliven rann nerför giporna vid hans tunna läppar och ögonen glänste. ”… och när man kom hem i trappen på fredan, då osa det fortfarande kålsoppa. Det va tider de!” ”Tyst pappa! Nån kan höra dig.” Karls vuxna dotter såg sig om över axeln. Men där fanns bara morgondisken på vasken.

Samtliga politiska partier var överens. De bestämde enhälligt, nåja nästan enhälligt, att det skulle stiftas en lag som förbjöd kålodling, kålreklam, kålförtäring och – vad värre var – varje form av brott mot denna lag skulle beivras. En straffskala utarbetades för att godtas i riksdagen sedan lagrådet sagt sitt. Höga böter skulle drabba den som dristade sig att ha kontakt med kål och negligera faran. En specialskatt skulle tas ut vid varje deklarationstillfälle, och miljarderna skulle tillfalla de fattigaste i världen för att dessa skulle ha råd att ersätta varje form av kål. Förhoppningen var att resten av EU ville göra gemensam sak med de goda och framstegsvänliga svenskarna, men här hade Sveriges politiker varit blåögda. Europas intresse att överleva kålen brann inte så det märktes, åtminstone inte när det kom till finansieringen. Varje år flögs politiker från ett flertal länder till Maldiverna och andra varma, sköna platser. De åt garanterat kålfria men i övrigt delikata middagar, gick igenom vad som hänt under året på kålfronten och bestämde hur man skulle gå vidare kommande år. Journalisterna flockades och försökte få grepp om vad som beslutats, vilket inte var lätt. ”Vi fortsätter på nästa års konferens, men vi har gott hopp om att bli eniga”, rapporterade en miljöminister som opassande nog hade blomkålsöron, allt medan han funderade över hur det kunde se ut på exotiska Bali, nästa konferensmål.

Svensken är snäll och lydig och tror på myndigheterna. Överallt, från Ystad till Haparanda, försökte man anpassa sig till de nya förhållandena. Gamla matrecept gicks noga och nostalgiskt igenom innan de skulle kastas i papperssorteringen. Klenoderna hade hundöron, smörfläckar och andra minnesfyllda plumpar. Där singlade Stuvad vitkål, Grönkålssoppa, Västerbottengratinerad spetskål med flera älskade recept ner i de stinkande containrarna. Kålavvänjningskliniker startades i varje stad med självaktning. I mörklagda rum fick klienterna ligga på britsar och matas med små, små bitar av vitkål eller grönkål medan de fick titta på upplysta skärmar som visade hur det gick för dem, om de dristade sig att äta kål. Samtidigt utsattes de för elektriska stötar när den lilla kålbiten nådde munnen.

Människa ställdes mot människa, antingen var man för eller emot kålkriget. ”Mormor gaggar om att man kan äta kål utan risk”, berättade en tonåring för sin kompis. ”Hon säger att det till och med är nyttigt. Jag tror hon är på väg att bli fnoskig. Dement, du vet.”

Men det fanns de som åt grönsakerna i smyg. De odlade egna sorter i en undanskymd vrå av trädgården. Somliga var vänliga nog att dela med sig till släkt och vänner efter mörkrets inbrott, men ingen röjde med ett ord sitt missbruk. ”Vi måste betala skatt för kålen, varför ska vi då inte använda den?” sa en grötmyndig bankkamrer till sin yngre kollega medan han bröstade sig och borstade bort ett hårstrå från sin fina mörkblå kavaj.

Officiellt hade allt bruk av kål upphört. En dag kom en söt liten sjuåring in till sin fröken när lektionen skulle börja. Stolt visade hon upp en påse med de gulligaste små brysselkålshuvuden. Dem skulle hon ha på fruktstunden. ”Oh, nej!” utropade fröken med uppspärrade ögon. ”Du har väl inte med dig kål?”   ”Jo”, svarade den lilla, ”jag har själv plockat dom i vår trädgård.” Och så stoppade hon ett litet kålhuvud i munnen. ”Jag tycker om såna.” Skolledningen och hela personalen gick samman. Flickans föräldrar kontaktades och barnet togs omhand i fosterfamilj, där olika forskare hade fri tillgång till henne med sina frågeformulär och provtagningar. Efter ett års vetenskapliga studier kom de förvånade fram till att hon mådde alldeles utmärkt, hade växt en decimeter, och omgivningen hade inte tagit någon skada.

Massmedierna i Sverige började långsamt men seriöst och efter långdragna moraliska överväganden ifrågasätta de förment vetenskapliga utsagorna rörande ”kålförtäringens fördärvlighet”. De kritiskt tänkande människorna anade en politiks agenda men kunde inte sätta tummen på vad den exakt skulle handla om. Gällde det makt över människorna? Förr hade prästerna dunkat folk i huvudet med Bibeln och skrämt dem med domedagen. Fanns det behov av något som ersatte invånarnas brist på religion eller deras varierande trosuppfattningar, skulle kåldogmen rädda den bristfälliga integrationen i landet, var det ett steg i globaliseringen? Eller gällde det bara skatter? Skulle det vara det sistnämnda, då var det för ynkligt, tyckte allmänheten. Företagarna hade målat in sig i sina hörn och satsat på totaluteslutning av kål och utvecklat allehanda dyrbara ersättningar. De kunde inte möta den växande efterfrågan och den nya ”hippa” kåltrenden som vann allt större mark, de gick miste om stora belopp.

Där står vi än idag. Hur farlig är kålen? Ska vi hylla försiktighetsprincipen?

Hur ska det gå med mänskligheten?

Britt Mauritzson

Dela detta inlägg

19 reaktion på “Gästinlägg: Kålnyheter

  1. 1
    Erik

    Den farliga kålen ska bokstavligen jämföras mot alla miljögifter i vår övriga mat och omgivning, som enligt studier stör vårt hormonsystem, samt den accelererande antibiotikaresistensen. Konkreta problem som matkålen flyttar fokus från. Så aktuella att försiktighetsprincipen sedan länge är utspelad. Är inte kål, med olika våglängder, dessutom en favorit på julbordet?

  2. 2
    Karl Eider

    Jag tror inte kålen i sig är så farlig. Det är först när den oxiderar som den går illa. Då bildas nämligen kåldioxid. :)

  3. 5
    Thorsten Bergqvist

    Hörde på radion att man kastat kål på Barriärreven och de bleknade, rodnaden värmde upp havet så allt rasade!

  4. 6
    Michael E

    Info om Trumps budget släpps nu. Om den går igenom tappar 3000 EPA anställda jobbbet, forskning kring klimatförändringar läggs ned och den s. k clean power plan läggs också ned.

  5. 7
    Gustav

    Skrattet fastnar i min hals när jag får höra vad mina barn pratar om efter att de kommer hem från 1:a klass respektive förskolan. De pratar ofta om klimatförändringar och miljöfrågor! Det är verkligen fruktansvärt detta.

  6. 9
    Svempa

    Kul!
    Kan kanske kompletteras med ett citat från Roy Spencers senaste inlägg:

    Global warming theory is in fact so malleable that it predicts anything. More cold, less cold. More snow, less snow.
    What a powerful theory.
    And what’s even more amazing is that climate change can be averted by just increasing your taxes.

  7. 10
    Lennart Back

    Inlägg 8 ter sig måhända lite egendomligt. Jag använde mobilen och satte dit två skrattande smileys som tydligen försvann i hanteringen.

  8. 12
    Sven M Nilsson

    Vi som bor i Kållered har idag beslutat att ta kål på det namnet och ändra det till det internationella:
    Kallered. Så, nu vet ni alla kålsupare vad en gammal Kålle beslutat.

  9. 13
    Peter Lindkvist

    Lapp på lapp men ingen söm.
    Nej det är inte Sametinget.

    Läste Ingemar Nords inlägg med stor behållning, kålförnekare som man är.

  10. 14
    Ingemar Nordin Inläggsförfattare

    Peter L #13,

    Det är inte jag som skrivit inlägget utan Britt Mauritzson.

    Måste erkänna att jag personligen gillar kål. :-) Men jag fruktar att staten framledes kommer att lägga sig i vad jag och min familj äter allt mer genom skatter, EU-direktiv, skolmåltider och förbud.

  11. 16
    Peter Stilbs

    Jag växte upp i Uddeholm, med närmaste stad Hagfors. Där var på tidig höst något som hette Eldfesten – ett folkparksliknande storevenemang, med ett centralt traditionellt tält där man serverades kålsoppa

  12. 17
    Ann L-H

    Tack för hela härligheten, men särskilt ”Aktivister utan gränser”.

  13. 19
    Slabadang

    Satiren biter! :)

    Gammelmedia tappar förtroende världen över – 5 medan förtroendet för alternativ media ökar med lika mycket. Grattis KU!

    Edelmans globala förtroendebarometer för 2017 är klar. Ja helsicke vad västvärldens pokitiker NGOER och myndigheter har spelat bort sitt förtroende. I Sverige kan vi observera att allmänheten har världens näst lägsta förtroende för NGOer som Grinpiss. Samarbetet mellan NGOer och den andra gruppen med ännu lägre förtroende hos allmänheten dvs våra journalister blir en förstärkning av opålitliggheten.
    Det blir mer och mer tydligt att det är en vandringsmyt inom jurnalistkåren att allmönheten söker ”braskande rubriker” tvärtom så är efterfrågan på sanning balans och fakta underskattad.

    Intressant läsning för alla :
    http://www.edelman.com/global-results/

Kommentarer inaktiverade.