James Lovelock i stort och smått

Lovelock

Gästinlägg av Ann Löfving-Henriksson:

James Lovelock Gaias gudfader, uppfinnare, miljöguru och tidigare domedagsprofet, har skrivit en rad böcker med storstilade tankar, som främst slagit rot inom miljörörelsen. Gaia a New Look at Life on Earth (1979) följdes bl a av The Revenge of Gaia (2006). Hans spekulationer tycktes mig så främmande att jag inte läst något av honom förrän nu, när jag såg att han omvärderat en del av vad han tidigare stått för. Nu, som 95-åring, har han skrivit ännu en bok, A Rough Ride to the Future (2014). Här presenterar han fortfarande storslagna tankar om sin organiska Gaia och annat och här spekulerar han om att framtidens räddning är klimatkontrollerade megastäder. Enligt honom själv grundas spekulationerna på hans magkänsla. Mycket av det han presenterar känns fortfarande främmande och det skulle krävas omfattande tankemöda för att verkligen förstå vad han menar, varför jag har lämnat det mera övergripande därhän.

Det som gjorde mig intresserad var främst hans nuvarande uppfattning om det föränderliga klimatet och om miljörörelsen.

Klimatförändringarna

För tjugo år sedan trodde Lovelock att man hade kommit underfund med orsaken till den sjukdom som förorsakade klimatförändringar i hans Gaia. Den kunskapen innebar dessutom att det skulle gå att kurera åkomman. Han beskriver att han liksom så många andra från början mottog IPCCs projektioner likt budskapen på Moses tavlor dvs huggna i sten. Så sent som när han skrev om Gaias hämnd (2006) förlitade han sig helt på IPCC. Nu har han blivit av med den oskulden.

I början av år 2007 förlorade han sin tilltro till klimatmodellerna eftersom det då stod klart för honom både hur otillräcklig kunskapen om jordens alla system var och att klimatet dessutom var mer sammanvävt med övriga system än man tidigare trott. Trovärdigheten i projektionerna ökade med andra ord knappast av att både oceanernas och de biologiska systemens påverkan saknades i klimatmodellerna. Han skriver vidare att planeten är rik på liv som kan ändra klimatet och ändå har endast en enda art blivit uppmärksammad, Homo sapiens. Lovelock menar att mikroorganismerna troligen spelar en minst lika stor roll för klimatförändringarna som mänskligheten. Han skriver vidare att Hadley Center for Climate Change nu arbetar med att få in oceanernas och biologins påverkan i modellerna, vilket han med spänning väntar på att få se resultatet av.

Nu inser han att det är över vår förmåga både att göra tillförlitliga klimatprognoser och att kontrollera systemen. Och, om det vore möjligt att kurera åkomman så borde det naturligtvis bildas en global kommitté av vetenskapare från jordens alla hörn, som gemensamt skulle styra över hans Gaia. Hur skulle man då komma ifrån, frågar han sig, att delegaterna i första hand såg till sitt lands bästa? Hoppsan, har vi inte redan sett något åt det hållet?

Lovelock har synpunkter på det mesta bla på begreppet sustainable, på skillnaden mellan att vara en del av större organisationer och att arbeta utanför dem, på peer-review och inte minst på medias och miljörörelsens olyckliga inverkan på politiska beslut.

Hållbar utveckling

Här verkar Lovelock inte särskilt uppdaterad. Han anser att det är Gro Harlem Brundtland som i och med sin rapport 1987 kom upp med begreppet. Det är minst 16 år äldre än så (Founex 1971), men hur som helst alla ställde upp på begreppet, ingen frågade efter vad det innebar och alla har sedan dess haft det som ledstjärna. Nu har uttrycket övertagits av dogmatiska ideologier som totalt struntar i både vetenskap och ekonomi. Han skriver att trots all osäkerhet matas vi ständigt med uppgifter om våra stora kolhaltiga fotavtryck. De anses förstöra vår planet vilket innebär att vi uppmanas att arbeta för en kolfri värld. De låter kanske bra i mångas ögon, men han frågar vad det innebär i den delen av världen, som är uppbyggd av kolföreningar.

Ensamvargar och peer-review

Resonemanget kring ensamvargar är centralt och en av anledningar till att han skrev den här senaste boken. Lovelock själv kan väl närmast beskrivas som en frifräsare som inte låter sig vingklippas i första taget. Han skriver att rejäla misstag alltför ofta görs av medlemmar i stora organisationer, vilka inte gärna erkänner några klavertramp. Än värre är tendensen att teamet, organisationen skyler över fadäser från sina medlemmar och skyddar de skyldiga. Är man däremot ensam får man stå för sina misstag och är därför mer noga med att ha på fötterna när man går ut med resultat och idéer. Dessutom skriver han, nyskapare behöver sällan femton disputerade på sitt lab, de är mer beroende av ett enda långhårigt geni.

Angående peer-review skriver han helt frankt att processen liknar inkvisitionen, det är en teknik som kumpaner använder för att upprätthålla sina gynnade positioner. Man bränner inte folk idag, men peer-review-processen kan lägga krokben för nya intressanta tankar och dess upphovsmän.

Undrar just vad han kan ha i tankarna här.

Miljörörelsens och medias roll för utvecklingen i världen

Även Lovelock för fram de numera välbekanta insikterna om hur miljörörelsens dogmer via media indoktrinerar allt och alla, vilket ofta leder till olyckliga politiska beslut. Som exempel tar han upp energiförsörjningen och det alltför snabba förbudet mot DDT och dess betydelse för ökningen av malaria.

Utvecklingen av kommunikationsnätet har gjort att vi numera lever i samma ”mediala by” världen över. Miljörörelsens hatobjekt nummer ett var ju kärnkraften. Den snedvridna rapporteringen i den globala byn från tsunamikatastrofen med Fukushima olyckan fick djupgående konsekvenser för energiförsörjningen i tex Tyskland och i Japan. Dogmatismen och okunskapen har än en gång triumferat, skriver han. Vi håller på att falla tillbaka till en värld som liknar den som Galilei upplevde, en värld där varje idé som strider emot innevarande dogm behandlas som kätteri. Konsekvensen ser han framför sitt fönster. Vindkraftverken växer upp och ockuperar det som är kvar av landsbygden.

Hur vägen mot framtiden kommer att ser ut kan vi bara sia om, men om Lovelocks magkänsla segrar blir den tuff.

Nu under våren har Lovelock hedrats med utställningen Unlocking Lovelock på Science Museum i London.

http://www.sciencemuseum.org.uk/lovelock

Det känns lockande att ta en liten tripp till dit för att ta del av lite mer kunskap om konsekvenserna av hans ständigt nya storslagna tankar, hans uppfinningar och idéer.

Innan dess vill jag bara citera Alf Henrikssson (1995) med den lilla vers som ringt i mina öron när jag har försökt förstå mig på denne grandiosa man som ännu vid 95 års ålder förmår skapa intresse för sig och sina idéer.

Att ta reda på fakta

går sakta

men se saker i stort

går fort.

Dela detta inlägg

5 reaktion på “James Lovelock i stort och smått

  1. 1
    Mats Jangdal

    Jag tycker han verkar ha kommit till samma insikt som en mängd förnuftiga människor här på klimatupplysningen förmedlat till varandra i flera års tid nu. Det starka är att han vågar erkänna att han haft fel och nu vet bättre.
    Den resningen skulle politiken må bra av att ta till sig.

  2. 2
    Ingemar Nordin Inläggsförfattare

    Tack Ann L-H för denna recension! Alltid intressant att få en viss inblick hur tänkandet utvecklas hos f.d. profilerade och välkända alarmister. En del har som sagt modet att erkänna tidigare feltänk. Det börjar bli ganska många nu. Vem blir näste man eller kvinna? David Attenborough?

  3. 3
    Ann LH

    Ingemar! Tack, våra miljöjournalister verkar inte så intresserade av att sprida kunskap om P. Moore, Lovelock och andra ”kättare” och än mindre om bakgrunden till att de kommit ut som miljörörelseskeptiker. Nu inför valet står mycket kring de här frågorna och väger. Vissa partier är nog väl medvetna om hur Die Energiwende kört i väggen men vet inte om de vågar ta i frågan före valet. Många politiker går in här och kikar och möjligen kan en och annan få en tankeställare. Det verkar som om allt fler lämnar skutan och det kan inte vara så värst meriterande att bli kvar till sist.

  4. 4
    Pelle L

    Ann LH # 3
    Du skriver ”miljöjournalister”, men jag undrar vad det egentligen är.

    Jag misstänker starkt att journalisterna har sina egna hemliga utbildningar och seminarier,
    där det lärs ut hur de skall reagera på diverse nyheter om miljö, klimat, bekämpningsmedel osv.

    Fakta och vetenskap står nog rätt långt ner på agendan, om det ens finns med.
    Om vetenskap och forskning tas upp är det oftast i formen ”värre än vad forskarna trott”.

    Lägg märke till att det alltid handlar om vad forskarna TROR :(
    Och att det alltid handlar om FORSKARNA som ett diffust kollektiv.
    Aldrig att det finns olika åsikter, utom naturligtvis när det är det 97-procentiga konsensus-kollektivet mot förnekarna.

    Och det brukar avrundas med helt intelligensbefriade haranger som ”82% av” blablabla, dvs 4 av 5.
    Har inga journalister gått ut gymnasiet? Tycker de att procent är så svårt att de måste ”förklara” vad det är?

    Ledsen om det här lät magsurt i överkant :(

  5. 5
    Ann LH

    Pelle, vanligtvis skriver jag sk journalister eller ordet journalist inom citationstecken. Missade den här gången. Slarv!

Kommentarer inaktiverade.