Om en Isfri Nordpol – berättelse från det förgångna

Utvidgad kommentar av Tage Andersson till dagens artikel om Ole Humlum

”Intressanta spekulationer om en isfri nordpol. Kom att tänka på en (nog osann) historia: Den svenske kungen Oskar II talar med S.A. Andrée om hans förestående ballongexpedition till nordpolen. Kungen: ”Men hur kan ni veta att ni är på nordpolen?” Andrée: ”Jo, Ers Majestät, centrifugalkraften skapar en grop där.”

Anekdoten visar emellertid att man inte var säker om nordpolens geografi. Fanns det öar där? Det var, tror jag, en av de frågor Nansen ställde sej inför sin expedition med Fram 1893-1896.

1896 startade Andrée sin första nordpolsexpedition med Nils Ekholm och Nils Strindberg som besättning. Ekholm var då nog Sveriges främste meteorolog. Som ledare för den svenska insatsen i första internationella polaråret 1882-1883 hade Ekholm övervintrat ett år på Spetsbergen. Andrée var en av expeditionens deltagare.

Förberedelserna för Andrées expedition följdes av pressen, särskilt Aftonbladet. En teckning visar hur Andree med sin ballong sammanstrålar med Nansen på hans fartyg Fram över en delvis istäckt nordpol. I ballongkorgen står Andrée i mitten, Ekholm till höger och Strindberg till vänster.”

AndreeochNansen1896s

Dela detta inlägg

8 reaktion på “Om en Isfri Nordpol – berättelse från det förgångna

  1. 1
    Mikael

    Isbjörnarna kanske behöver utfordras. De 3 musketörerna Wijkman Rockström + what´s his face? skulle ju kunna göra en nya ballongfärd i klimatvetenskapens namn. Jag är villig att sponsra den turen!

  2. 2
    Kalle

    Man får väl försöka uppskatta dåtidens entusiasm, även om det är svårt utan att småle. Men symboliken är dock lika aktuell idag med den uppblåsta klimathysterin och dess likaledes uppblåsta anhängare. 
    Jag är övertygad om att man hundra år från nu kommer att se tillbaka med samma överseende leende som vi idag betraktar dessa ballongfarande ”upptäcksresande”.

  3. 3
    Anders Persson

    Ekholms svar till Oscar II avspeglar ett klassiskt missförstånd inom meteorologin: att de storstilade atmosfäriska rörelserna styrs av konservring av impulsmomentet (conservation of absolute angular momenum) , dvs produkten av en luftpartikels absoluta hastighet österut och dess avstånd från jordaxeln.
     
    Denna modell blir tveksam redan på låga breddgrader: en luftvolym i vila vid ekvatorn skulle vi 30 gr nordlig latitud uppnå en hastighet av 130 m/s om det absoluta impulsmomentet bevarades, dvs mer än det dubbla observerade i den sk. subtropiska jetströmmen.
     
    På högre latituder skulle hastigheten bli helt fabulös med 500-1000 m/s eller mer. Relationen mellan vinden och lufttryckets horisontella variation, den geostrofiska vindlagen, skulle nära Nordpolen ge en så kraftig horisontell ändring att trycket vid själva polen skulle bli noll eller nära noll. Detta trodde man nog inte riktigt på, men misstänkte ändå att Nordpolen skulle kännetecknas av abnormt lågt lufttryck, dvs en slags stor ”grop”.
    Många av dagens universitetsböcker menar fortfarande att atmosfärens allmänna cirkulation bestäms av konservering av absoluta impulsmomentet. Att de 130 m/s som modellen förutser i subtropikerna inte inträffar förklaras bort med ”friktion”. Att vinden på högre latituder skulle uppgå till minst 500-1000 m/s nämns inte och eleverna vågar inte fråga. Om de alls anar att något är på tok?

  4. 4
    Tage Andersson

    På tal om missförstånd: Det var Andree som svarade kungen. 
    Svaret ska kanske ställas i relation till tidigare diskussion om jordens avplattning mot polerna.

  5. 5
    Pelle L

    Anders Persson #3
     
    Intressant inblick i den meteorologiska vetenskapshistorien!
     
    Påminner om hur man på Aristoteles tid diskuterade när, hur och varför en pil avskjuten från en pilbåge föll till marken.
    På något sätt tog farten slut, resonerade man, och pilen ramlade ned.
    Att gå ut och titta, och upptäcka parabelbanan fanns inte på kartan.
       
    Så varför mätte inte de tidiga meteorologerna vindhastigheterna?
    Hade de inte instrument och ballonger, eller var de bara för bekväma för att gå ut och mäta?
     
     
    Disclamer:
    Det där om pilbanor och Aristotelisk fysik kanske är en skröna.
    I så fall ber jag alla Aristoteles släkt och vänner om ursäkt!

  6. 6
    Tage Andersson

    De tidiga meteorologerna såg naturligtvis att molnen rörde sig och drog därifrån slutsatser om vinden på olika nivåer. När de började vet jag inte, men cyklonmodeller från 1800-talet, som Clement-Leys och Abercrombies visar vind i höjden. Då nattlysande moln först beskrivits, 1885, dröjde det inte många år innan den tyske astronomen Jesse fann att de rörde sej snabbt, storleksordning 100 m/s. Dödsföraktande meteorologer nådde under andra hälften av 1800-talet upp till sådär 10 km höjd i ballonger och noterade vindar.

  7. 7
    Anders Persson

    #5 Pelle L: Meteorologerna har inte varit lata utan riktigt bra på att mäta vindhastigheter i över 200 år. Först var det vinden på 10 m nivå, under 1800-talet mer och mer i högre höjder, först, som Tage skrev, med molndriftsobservationer, senare med ballonger, från 2:a världskriget tillsammans med radar och från 1970-talet med satelliter. Kartor över den globala cirkulation på 3 och 5 km höjd kunde publiceras redan för mer än 100 år sedan.
     
    Men vad man först upptäckte under 2:a världskriget var att vinden mellan 9-12 km ofta koncentrerades i skarpa band, sk. jetströmmar. Dessa hade dock, för att återknyta till de vetenskapligt-filosofiska diskussionerna på annat håll, matematiskt-teoretiskt härletts redan på 1930-talet av norrmannen Vilhelm Bjerknes och hans medarbetare.
     
    Så när amerikanska flygarna i december 1944 skulle ge sig av att bomba Tokyo blev de av en norsk meteorolog, Sverre Petterssen, varnad för vindar på 90 m/s. Piloterna skrattade och kallade honom en ”nöt”. De var mindre kaxiga när de kom tillbaka och kunde berätta att deras plan ibland rört sig baklänges i luftrummet ovanför Japan!

  8. 8
    Pelle L

    Anders Persson #7
     
    Intressant historia om de amerikanska bombflygarna!
    90 m/s motsvarar 324 km/h och det var kanske där
    de tungt lastade bombplanens marchfart låg.
     
    Och jag menade naturligtvis inta att meteorologerna var lata,
    vill väl mest raljera lite bara.
     
    Men historien från de gamla grekerna visar kanske hur lätt det är att sitta fast i sin idévärld.
    Det brukar visst kallas att ha skygglappar,
    till skillnad mot att ”tänka utanför boxen”  :)

Kommentarer inaktiverade.